Som så många andra livshistorier är Bengt Melins långt ifrån spikrak. Han var ofta sjuk som barn, och det var vid ett sådant tillfälle man upptäckte att han led av SLE, en kronisk inflammatorisk sjukdom som hör till de reumatiska sjukdomarna. När man har SLE angriper immunförsvaret den egna kroppen och ger sig även på inre organ. Om det var därför som den enda njure han föddes med, började fungera illa, vet man inte. Men han blev långsamt sämre.
– Jag hamnade i donationskön och var en av de lyckligt lottade som faktiskt fick en ny njure. En del blir så sjuka att de inte klarar en transplantation. Det var 1989. Jag kände en enorm skillnad bara timmarna efter operationen.
Melin berättar att ett transplanterat organ räknas hålla cirka tio år, hans nya njure höll i över 20 år. Till 2012.
– Allt jag ville var att kunna fortsätta jobba och leva som vanligt, men när njurfunktionen blev så dålig att jag tvingades börja med dialys, insåg jag ganska snabbt att tiden och orken inte räckte till. Jag gjorde dialysen hemma själv, istället för att åka till kusten för varje behandling, men det tog ändå uppemot fyra timmar, fem dagar i veckan. Och det är tungt för kroppen, hjärtat tar mycket stryk av dialys.
Den 23 maj 2014 kom vändpunkten. Bengt delade ett inlägg på Facebook som handlade om njurdonation, med kommentaren: ”Jag tar gärna emot en!” Britta Flinkfeldt, barndomsvän med Bengt, fick av en händelse se inlägget.
– Jag skrev ett sms till honom. ”Vill du ha en av mina njurar? Vad har du för blodgrupp?”
– Och det enda jag tänkte var: ”Vad faaan!”, säger Bengt. Jag skrev tillbaka och frågade om hon var allvarlig och fick svaret ”Allvarlig is my middle name.”
En lång resa, kantad av hopp och förtvivlan, inleddes. Under den här tiden, mellan när Britta bestämde sig för att bli organdonator, och när de låg på sjukhuset för drygt en månad sedan, redo för operationerna, har Bengt hunnit bryta både nacken och armen i olika olyckor. Under Brittas alla undersökningar hon gått igenom, för att få donera ett organ, upptäckte man en godartad tumör i en av hennes lungor. Undersökningen av den ledde i sin tur till en punkterad lunga.
– Ibland undrar man, säger Britta tankfullt.
Men skam den som ger sig, och det är nog ingen av dem kända för. Mer än en månad har passerat, Bengt har lagt en stor del av sina mediciner på hyllan och sagt bye bye till dialysmaskinen. Han ser pigg ut. Britta har precis tagit sin första, lugna, joggingtur i skogen.
– Läkarna var imponerade över vilken supernjure Britta hade. De hann inte ens sy igen mig innan den kickade igång. Det går inte beskriva vilken skillnad det blev!
Visst, de är lite mörbultade. Visst, de är sjukskrivna en tid. Visst, det har känts en del, berättar Britta.
– Men det är främst tröttheten som varit jobbigast, men den går ju över i takt med att min kropp vänjer sig vid att ha en njure istället för två. Och är det de enda sviterna jag kommer att få efter det här så var det värt det.
Britta Flinkfeldt säger sig vara osentimental när det kommer till den här biten.
– Har jag bestämt mig brukar det bli så, och jag känner mig inte som någon hjälte. Det är ungefär som att lämna blod - man gör det för den goda saken skull. För att man kan. Det avlider omkring 90 000 personer i Sverige per år, 2015 var bara 167 av dem donatorer. Det är så extremt viktigt att man tar ställning i de här frågorna, säger Britta Flinkfeldt.
Har du tänkt tanken vad som händer om din egen njure blir dålig?
– Ja, men blir man ändå njursjuk drabbar det ofta båda njurarna, så då spelar det ingen roll om jag har en eller två.
Bengt Melin, han har inga problem med att fundera på vad han ska göra med all tid han får nu när han slipper dialysen.
– Jag tänker börja jobba så snart jag bara kan!
I allt det här fann de även kärleken i varandra och bor idag tillsammans i Arjeplog. Men det är en helt annan historia.