Som barn levde Max Fjellström ut sitt liv som flicka i sina lekar. Lekar typiska för flickor fyllde det som aldrig blev ett pojkrum. När Max lekte ”mamma, pappa, barn” med sina kompisar intog hon självsäkert rollen som mamma.
I tioårsåldern kom en ilska fram hos Max. Hon blev utåtagerande och verkade aldrig bli nöjd. Max sökte efter någonting i sitt liv, men visste inte ännu att det var sin identitet. När puberteten kom började hon, som vilken tonåring som helst, fundera på vem hon var.
– Jag tänkte att jag kanske var en homosexuell kille, men det räckte liksom inte, säger Max.
Hon hittade aldrig helt och hållet hem i den tanken. I skolan blev hon retad för att vara annorlunda, hon visste om att hon var det.
Under småbarnsåren hörde Veronica Marklund att det pratades om Max i byn.
– Jag har hört andra föräldrar kalla honom ”bögjävel” bakom min rygg. Det kändes fruktansvärt. Ibland kom Max hem och berättade att de andra barnen sagt att de inte fick leka med honom för att han var så konstig. Det skar i mammahjärtat att höra något sådant.
Veronica hade sedan länge förstått att det var något annorlunda med hennes förstfödde.
– Förr tänkte jag att han var homosexuell, men jag hade inte en tanke på att det kunde röra sig om transsexualism. Under barndomen uttryckte han aldrig att han ville bli flicka.
Frank Berglund är förbundsordförande vid RFSL Ungdom. Det är en stödverksamhet för HBTQ-personer som är upp till 30 år gamla. Frank Berglund berättar att trans innebär att bryta mot könsnormerna.
– Den bild en transperson har av sin egen insida stämmer ofta inte överens med hur kroppen ser ut. Det kan medföra starka negativa känslor för sin kropp.
Den känslan kallas för könsinkongruens. När en persons könsinkongruens blir ett lidande för personen kallas det könsdysfori. En person med könsdysfori upplever att insidan och utsidan inte matchar. Frank Berglund förklarar att könsdysfori kan uppkomma i alla åldrar, däremot är det vanligast att det uppstår i tonåren.
Många tycker att det är väldigt jobbigt att kroppen börjar förändras i samband med att puberteten tar fart.
– Vi märker att allt yngre människor börjar identifiera sig som transpersoner. Jag tror att det beror på sociala medier och internets inverkan. Dessutom blir föräldrar bättre och bättre på att snappa upp signaler och bekräfta sitt barn. Då kan de tidigt se till att barnet får rätt stöd, berättar Frank Berglund.
Personer med könsdysfori kan vända sig till vården för att få hjälp. För att få göra en könsbekräftande behandling krävs det att patienten får en diagnos. Många transpersoner vill byta kön. Då får personen ifråga möjlighet till hormonbehandling, operationer och röstträning. Det är en lång sjukvårdsprocess. Personer under 18 år kan få stopphormoner, de verkar genom att pausa den pubertala utvecklingen av kroppen. För att få operera sitt könsorgan måste personen ha fyllt 18 år.
När Max i högstadiet började uttrycka sig mer och mer kvinnligt förstod mamma Veronica att Max inte kände sig hemma i sin typiska killkropp.
– Jag frågade om han ville operera sig. Jag tänkte att om så är fallet måste vi ta tag i det ganska snart, säger Veronica.
Max var tveksam till en början. Hon hade läst på internet om människor som genomgått en könskorrigering och sedan ångrat sig.
– Ett år senare var han säker, då fanns det inga tvivel om att han ville operera sig, berättar Veronica.
Arjeplogs kommun är visserligen till ytan Sveriges fjärde största, men här bor bara 2821 personer. När Max började gymnasiet gick hon till skolsköterskan i Arjeplogs gymnasieskola och förklarade sin situation. Skolsköterskan kontaktade Max föräldrar och föreslog att hon skulle skicka en remiss till BUP, barn och ungdomspsykiatrin.
– Då tänkte jag ”okej, nu kör vi”, berättar mamma Veronica.
Max känslor för sin egen kropp går i vågor.
– Jag vill anpassa utsidan efter insidan. Jag är rädd för att min kropp ska hinna bli mer manlig innan jag får börja med behandlingen. Inuti är jag 100 procent kvinna, säger Max.
På det inledande mötet med BUP var första gången Max och hennes föräldrar verkligen pratade ut om de känslor och tankar hon bar på.
– Det var fruktansvärt jobbigt att höra sitt barn säga att han känner sig ful och äcklas av sin egen kropp. Man vill ju att ens barn ska vara så lyckligt som möjligt. Jag grät av och till i flera dagar efter mötet, säger Veronica.
Veronica har ibland anklagat sig själv i sin föräldraroll för Max mående.
– Ibland tänker jag att jag skulle ha stöttat Max tidigare, att jag haft huvudet i sanden och på grund av okunskap tänkt att allt var en fas som skulle gå över. Det har varit svårt att inte ha någon annan förälder att prata med, någon som gått igenom samma sak med sitt barn.
Inom familjen vill Max fortfarande bli kallad ”han” istället för ”hon”.
– Det känns lite konstigt än så länge att bli kallad ”hon” hemma, säger Max.
Utanför familjen, till exempel i skolan, föredrar Max däremot att bli kallad ”hon”.
– Folk anpassar sig efter det. Visst händer det att folk säger fel ibland, men det gör mig inte så mycket. Ibland funderar jag på att byta förnamn till något mer feminint. Folk jag inte känner tror ju att jag föddes som tjej, då brukar de fråga varför jag heter Max, eftersom det är ett killnamn, säger hon.
Både Max och mamma Veronica vill att deras omgivning ska ställa frågor om de undrar över någonting.
– Jag upplever att folk undviker att fråga mig hur mina barn mår, till exempel. De är nog rädda för att det ska bli pinsamt och obekvämt. Jag vill att de ska fråga, det visar ju att de bryr sig, säger Veronica.
Max blev trakasserad via internet för första gången under senare delen av högstadiet.
– En kille skickade en bild på sitt könsorgan till mig. Jag tog en skärmdump och skickade vidare till killens mamma. Hon tackade mig för att jag informerat henne om vad som hänt, sedan fick jag höra att hon sålt hans mobiltelefon.
Bortsett från dess baksida, har sociala medier hjälpt Max mycket på vägen.
– Mycket tack vare internet är det inte längre lika tabubelagt att vara trans. Folk lär sig mer och pratar mer om det nu.
Max tycker att det märks att även lilla Arjeplog utvecklas och får mer kunskap. Ibland åker hon till Norr- och Västerbottens kuststäder. Där upplever hon däremot att befolkningen har kommit ännu längre i sin utveckling och acceptans. För två år sedan åkte Max till Luleå och deltog i Pride-festivalen som ordnades där. Det är en festival som uppmärksammar HBTQ-personers rättigheter. Sedan dess hänger regnbågsflaggan i hennes rum i Nåtti.
– Folk var så accepterande. Alla fick vara sig själva och alla var välkomna. Jag önskar att Arjeplog var mer så.
Förutom diverse ovälkomna bilder och snack bakom ryggen, tycker Max att hon haft det väldigt bra i sin process att komma ut som transperson i Arjeplog.
– Man kan tro att reaktionerna skulle ha blivit mer negativa än de blev. Jag har hört om folk som kommit ut som homo- och bisexuella i Arjeplog för några år sedan, som haft det mycket värre än mig. Flera vuxna har sagt att jag är deras förebild. Till och med min pappas kompisar, som är riktiga ”machomän” hejar på mig och tycker att det är coolt. På det stora hela har jag haft det väldigt lätt. Det är jag glad över.
Med tanke på att Max mår bra och inspirerar andra kan Veronica slappna av mer.
– När Max mått dåligt har jag anklagat mig själv som förälder. Men, jag känner ändå att jag lyckats i och med att Max är så lugn, trygg och självsäker nu. Att han får andra att våga vara sig själva är superbra. Jag sörjer min son, en fantastisk pojke som aldrig kommer tillbaka. Men nu har jag en minst lika fantastisk dotter som jag älskar precis lika mycket som förut.