Fjällägenheter finns bara i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, det vill säga statligt ägda odlingslägenheter där staten äger marken och brukarna byggnaderna.
På 1600-talet ökade Sveriges befolkning och det började bli ont om odlingsbar mark. Folk var tvungna att söka sig allt längre och längre ut för att hitta mark att bosätta sig på.
Inom det svenska fjällområdet fanns nästan enbart samiska bosättningar fram till slutet av 1600-talet. En fast bosättning i fjällområdet skulle befästa landets gränser, garantera arbetskraft till nyupptäckta malmgruvor, underlätta kristnandet av samerna och ge fler människor möjlighet att försörja sig.
För att locka nybyggarna att bosätta sig norrut blev tillkomsten av Lappmarksplakatet år 1673 viktigt. Nybyggarna erbjöds 15 års skattefrihet och att slippa gå ut som soldat i krig, det sistnämnda upplevdes som viktigt då Sverige vid denna tid ofta låg i krig.
En gång fanns det flera hundra fjällägenheter - statliga arrendegårdar i Sverige. I dag återstår det 40. Lars-Olof Hallberg har dokumenterat tio av dem i sin bok Fjällbondens avsked.
För att inte störa samerna, som ansågs som viktiga för statskassan, stadgades att nybyggarna enbart skulle bedriva jordbruk och inte försämra samernas näringsfång.
Jakt och fiske fick inte heller nybyggarna idka för mycket, för det skulle inkräkta på samernas rätt, därför bestämdes det att detta bara fick bedrivas på halvmils radie från nybygget.
1749 kom det en ny förordning som stadgade att innan man tog upp ett nybygge måste man ansöka om tillstånd hos landshövdingen. Många följde inte denna förordning vilket gjorde att det uppstod konflikter mellan samer och nybyggare. Ett problem som kvarstod länge.
Genom 1915 års kungörelse ville man begränsa bosättningen i fjällområdena, för att minska konflikterna, samt att hindra folk att bosätta sig på platser som inte var lämpade för jordbruk.
Så sent som 1955 fanns det fortfarande 161 fjällägenheter kvar i Norrbottens län. År 2002 var det bara 20 kvar och av dessa är 11 fjällägenheter bebodda året runt.
En av dem är Harrok i Arjeplogs kommun, som i dag bebos av Henrik och Mona Larsson. Det var Henriks farfar Lars Bengtsson som byggde det första huset på gården i slutet av 1820-talet. På den tiden levde de på djurhållning, hade några kor att mjölka, men även jakt och fiske, som gav ett bra tillskott till hushållet. När Henrik Larsson tog över gården 1973 slutade de med djurhållning och satsade i stället mer på jakt och fiske samt turism.
1973 fick de elektricitet på gården vilket underlättade mycket, till exempel behövde de inte åka de tre milen, enkel väg, för att hämta något ur frysen i Långudden. Men posten måste de fortfarande hämta 15 kilometer bort varje fredag.
Sveriges nordligaste fjällägenhet är Luongaslompolo, som ligger fem mil öster om Karesuando. Den anlades omkring år 1850 och på den tiden fanns det både kor, får och en häst. I dag har de inga djur kvar på gården. På 1950-talet fick de telefon indragen, men det skulle dröja till 2003 innan de fick riktig elektricitet, en händelse som förändrade livet radikalt, säger Frans Pillto som i dag sköter fjällgården tillsammans med sin son Stig-Göran.
Fjällbönderna är en utrotningshotad art, menar Lars-Olof Hallberg. Med bokens hjälp vill han väcka opinion för fjällägenheterna. Bosättningarna har hållit landskapet öppet och är både en enorm resurs och ett kulturarv, säger Hallberg. I boken kan man läsa om vilka hårda villkor myndigheterna ställde på sina arrendatorer. Epoken med fjällägenheter är på väg att ta slut, skriver Lars-Olof.