Andrey
Ann-Kristin Larsson småtjatar kärleksfullt på fostersonen Andrey Artuygin när de går längs de iskalla gatorna i Apatity för att hitta ett ställe att äta middag på. Ryssarnas kärlek till att äta ute på restaurang är fortfarande i sin linda, åtminstone i småstäderna.
För ett antal år sedan kom Andrey och halvbrodern Sergey med en buss till Boden, en buss som var full av barnhemsbarn från de stora institutionerna Barnhem 3 och Barnhem 9. De skulle tillbringa sommaren hos Ann-Kristin och hennes man. I handen hade Andrey en lapp där stod ett par meningar på ryska och svenska. En var ”Jag vill ha glass”. En annan var ”Jag vill gå på toa”. Mycket annat än så visste de inte om Sverige.
Trots ovissheten ville alla barn, som valts ut bland de hundratals som fanns på barnhemmen, åka till Sverige. Önskan om tillhörighet övervann rädslan. Den enda farhågan hos Andrey och Sergey var att åter bli övergivna.
– Alla barn vill ha en familj. Vi fick det till slut. Fast i ett annat land. Det finns barn som aldrig kommer få någon familj.
Det var i början av 90-talet som de ryska sommarbarnen började komma till länet. Först via föreningen Ryba i Boden och sedan i föreningen Dasvedanja. Mellan 20 och 30 barn kom tre månader varje sommar, vissa även två veckor under julen, till olika familjer i Norrbotten. För många av barnen blev det återupprepade besök och i vissa fall, som för Andrey och Sergey, ledde det till adoption när de fyllt 18 år.
Men 2011 meddelade ryska myndigheter att barnhemsbarn inte längre fick lämna Ryssland. De uppgav inget annat skäl än att barnhemsbarnen tillhörde Ryssland och att det nu var slut på resorna.
2013 stoppades också alla adoptioner till Sverige och flera andra länder, med hänvisning till att länderna tillåter homosexuella att viga sig. Förra året tilläts åter adoptioner, men bara i vissa fall.
elena
Utan större känslomässiga utsvävningar berättar Elena Serova att hennes ena bror sitter i fängelse och den andra är svårt alkoholiserad. Hon har vuxit upp med 200 andra barn på Barnhem 9. Nu arbetar hon som hårfrisörska, trots att hon är utbildad jurist.
– Det är bättre. I Ryssland är det så. I vårt system får man för lite betalt som jurist och man måste leva och betala för sin familj. För mig är det bättre, för då kan jag få ihop pengar för att åka på semester med familjen till exempel, säger hon.
Men första sommaren, när hon som 11-åring, kom till sin värdfamilj i Arvidsjaur var hon rädd. Hon var mycket rädd när hon var liten.
– Första gången jag kom förstod jag ingenting. Men de hade gjort det så fint för mig, allt var så lugnt.
Elena har flera gånger övervägt att försöka flytta till Sverige. Men det är för svårt.
– Vi bor här istället och gör allt för att det ska bli bra i Ryssland istället. Så får man åka dit och hälsa på istället.
Vi kliver in i den lilla lägenhet där hon bor med sin man och deras fyraåriga dotter. Familjen i Arvidsjaur har hjälpt henne att köpa den eftersom hon annars varit hänvisad att dela lägenhet med sina bröder. En glad hund kommer svansande och en loj katt stryker omkring. Elena berättar om sitt första minne av Sverige där hundarna var en del av familjen. I Ryssland hade en hund aldrig fått hoppa upp i en soffa.
– När man kommer till Sverige blir man glad. När man kommer till Ryssland blir man ledsen. I Ryssland vill man göra mycket men allt är svårt. Det krävs jättemycket för att få något gjort.
Samtidigt har fler ryska familjer börjat adoptera, vilket gjort att barnhemmen blivit färre. Men Ann-Kristin Larsson, som är aktiv inom Röda Korset, befarar att barnhemmen åter kan vara på väg att fyllas när tiderna nu blir svårare i Ryssland. 2013 lämnades 12 000 nyfödda barn bort av sina föräldrar och totalt finns det över 600 000 föräldralösa barn i Ryssland varav 120 000 lever på olika institutioner. Varje dag förlorar 250 ryska barn sina föräldrar.
Särskilt svårt är det att ta hand om ett handikappat barn eftersom det i stort sett inte finns något stöd att få från myndigheterna. Den rullstol som Ann-Kristin tog med till en familj för några år sedan var den första i hela Apatity.
Alexandra
Alexandra Klabukova var sju år när hon för första gången kom till sin familj i Brändön utanför Luleå, även hon från Barnhem 9.
– Det var inte så hemskt på barnhemmet som många har sagt. Men det var många barn och alla fick inte plats. En del barn var tvungna att bo hemma en vecka och på barnhemmet en vecka.
Hennes största rädsla där i bussen på väg till Norrbotten var att ingen skulle vara på plats och möta henne. Och när hon klev av fanns ingen där. Minnet finns fortfarande kvar hos Alexandra.
– Jag var jätteledsen. När jag stod där utanför bussen kom ingen och jag väntade och väntade. Jag var övertygad att ingen skulle komma. Men de kom och jag fick en jättestor leksak, då ändrades allt.
Liksom de andra barnhemsbarnen fick Alexandra börja på yrkesskolan i Apatity. Ingen av barnen fick läsa vidare på högre nivå, även om vissa som Elena, fick hjälp att plugga vidare senare i livet. Nu har hon jobb i en livsmedelsbutik.
– Det är svårt att leva här. Man måste jobba, jobba och jobba.
Rubelns tvära fall i värde och sanktionerna från väst har gjort livet än mer komplicerat. Under två veckor på hösten var varorna helt slut i butikerna eftersom alla hamstrade.
– Folk köpte två tv-apparater och två tvättmaskiner. Nu finns det saker igen men maten kostar mycket och pengarna räcker inte, säger Elena.
– Man ser aldrig pengarna. Man bara jobbar men man ser dem aldrig.
Alexandra ser ingen framtid i Apatity. Men hon vet inte vart hon ska ta vägen ännu.
Andrey, Elena och Alexandra är ändå stolta över sin uppväxt på barnhemmen, som de menar ibland blivit orättvist beskrivna. Det är isande kallt när vi svänger in framför högskolan i Apatity. För bara några år sedan inrymdes här Barnhem 9 där över 200 barn bodde. Allt är renoverat men Elena visar klotter på väggen som någon av hennes kompisar gjort sig skyldiga till.
Alexandra Klabukova blir uppspelt när hon kommer in i korridoren som hon delade med 35 andra barn.
– Här brukade vi sitta i det stora fönstret och titta ut, utbrister hon och rusar vidare för att visa hennes rum som hon delade med ett antal andra.
De visar den stora salen där det anordnades en bal för barnen, källaren där de alla fick duscha och den egna skolan som hemmet hade. Men för sju år sedan var byggnaderna nerslitna, barnhemmet stängdes och barnen spriddes ut på andra hem. Alexandra fick bo sitt sista år på ett hem för funktionshindrade.
Andrey Artuygin bestämde sig redan som liten för att flytta till Boden när han lämnat barnhemmet. När han och halvbrodern Sergey fyllt 18 blev de också adopterade av Ann-Kristin. Andrey flyttade till sina nya föräldrar i Boden och började arbeta i skogen. Drömmen såg ut att bli verklighet.
Men när hans tvååriga arbetstillstånd löpte ut blev det problem. Migrationsverket utvisade Andrey. Vi sitter med Ann-Kristin på hotel Izovela, ett stort öde hälsohem i utkanten av Apatity, och blir serverade en så närande frukost att vi står oss en hel dag. Hon berättar om varför hon nu hälsar på sönerna.
– Han sökte nytt arbetstillstånd men fick avslag, överklagade men fick avslag igen. Tillslut fick han det där brevet där det stod att man måste lämna landet, säger Ann-Kristin rör i kaffet. Hon blir tyst innan hon fortsätter.
– Han har ju haft fast arbete, betalat skatt och tagit körkort. Och han är adopterad. Då är det ändå konstigt att han blir utvisad.
Medborgarskap går att söka i Sverige först efter fyra år.
– Vi har gjort allt regelrätt från första början. Men nu vet jag inte hur man ska göra.
I mitten av februari är Andrey lovad ett besked från Migrationsverket. Då måste han åka till Moskva och söka ett nytt tillstånd. Ann-Kristin slits nu med tvivlet att det inte ska bli beviljat och att sonen ska bli fast i Ryssland..
– Man vet aldrig. Nu är det bara att vänta och se. När han är här och har papper på att han ska få stanna och Sergey kan få iväg sina papper så att han också kan stanna, då kan jag andas ut.
Andrey, ihopkrupen efter att ha gått i kylan, möter oss utanför matsalen. Han har en tillfällig lägenhet i gamla Apatity i andra delen av staden, alldeles i närheten av barnhemmet där han växte upp. Han är trots allt positiv.
– Det är inte lätt, man måste ha tålamod.
Inne på Barnhem 3 är det varmt. Som i så många ryska institutioner vi kommer till ligger en svag doft av kokt kål i korridorerna. Några av barnen strövar runt i trapphuset. En liten kille sitter i en fåtölj och spelar spel på en mobiltelefon. Trots att det är flera år sedan Andrey lämnade barnhemmet bli han genast igenkänd av personalen. En kvinna kramar om honom, sliter av honom mössan och ler stort.
Föreningen Dasvedanja där Ann-Kristin är medlem, har fortsatt sin verksamhet även om det inte kommer fler sommarbarn. Föreningen reser regelbundet till Kolahalvön för att upprätthålla de kontakterna de haft med myndigheter och barnhem. Men det har blivit svårare. Allting har blivit mer stängt.
Andrey går in på barnhemsdirektörens kontor och blir lika hjärtligt mottagen där. Men vi andra möts av misstänksamhet och får vänta utanför.
Andrey kommer ut igen.
– Hon säger att ni inte får vara här. Det handlar tydligen om nya regler, de tar inte emot besök från väst. Och så pratade hon någonting om sanktioner.