Vi möter Mia Gulliksson, 45, i det hus i Ängesbyn där hennes släkt har bott i sju generationer. Hon är nyligen hemkommen efter första dagen på jobbet som edutainer, det vill säga utbildare och underhållare, på Teknikens hus i Luleå. Hon har varit sjukskriven i tio månader.
– Efter trettondagshelgen i fjol började jag känna en stark smärta mot överkäken liknande den vid en bihåleinflammation. På vårdcentralen frågade de om jag hade varit förkyld. De menade också att det kunde vara något som satt i tänderna. Smärtan tilltog och så upptäckte jag att en framtand hade blivit alldeles grå. Tandläkaren konstaterade att tanden var död, att det var sådant som kunde hända och att smärtan kunde komma därifrån, berättar Mia.
I samband med att tandläkaren påbörjade en rotfyllning kände Mia en knöl vid näsvingen. Hon bad att bli skickad till någon på Sunderby sjukhus och få genomgå röntgen. Det var i månadsskiftet januari/februari och hon fick en tid i maj.
– Men jag vägrade vänta så länge. Jag gick till en vanlig läkare och bad om en remiss. På skärtorsdagen fick jag komma på röntgen.
Hon berättar att hon har "ett sjätte sinne" och att hon kände att något var allvarligt fel.
– Röntgensköterskan sa "finnar kan bli besvärliga".
När röntgenbilderna kom började det hända saker.
– Jag fick en operationstid veckan efter röntgen. En käkkirurg ringde och sa att något var som det inte skulle vara och att de skulle ta en biopsi. Provsvaret kom sju veckor senare. Jag blev kallad till sjukhuset och ombads att ta med min sambo. Då förstod jag att det var allvarligt.
Mia fick veta att en stor tumör fyllde hela övre käkhålan.
– Det gick inte att operera. Det var ett lymfom, en typ av cancertumörer som sätter sig i lymfsystemet.
När Mia fick höra ordet lymfom blev hon livrädd. Hennes mamma hade insjuknat i samma sjukdom och gått bort inom fyra månader, 74 år gammal.
– Det blev nattsvart för mig och jag tänkte "Hur ska jag berätta det här för Moa?".
Moa är Mias dotter och hon var 16 år då.
– Det värsta med allt var tanken att tvingas lämna henne. Jag försökte vara hurtig och sa åt henne att jag hade samma sjukdom som mormor men att det fanns bra mediciner.
Hon blev inskriven på hematologen vid Sunderby sjukhus.
– Där kände jag mig trygg på en gång. Läkaren sa "Nu lämnar du det här till mig. Jag ska göra det bästa. Du är inte din mamma. Det har gått tio år av utveckling sedan hon dog och du är mycket yngre".
Vidare undersökningar visade att lymfomet inte hade spritt sig och att Mias benmärg var frisk. En tuff cellgiftsbehandling sattes in.
– Det var behandlingar varannan vecka i tre månader. Under sex timmar spolades cellgifter in. Jag blev inte jättemedtagen av den första behandlingen, förutom att jag var jättetrött i två dagar. Mot illamående finns det numera bra medicin.
Mias hund och häst blev hennes terapeuter.
– Vi var ute tillsammans. Jag har alltid tyckt om naturen.
Mellan cellgiftsbehandlingarna fick hon ta sprutor i magen för att höja immunförsvaret.
– Sprutorna förde med sig en helvetisk värk och av cellgifterna tappade jag håret. Annars mådde jag hyfsat och efter tredje behandlingen bad jag att få delta i Tjejmilen i Stockholm tillsammans med min dotter. Jag hade sprungit loppet nio gånger tidigare. Det blev inget personbästa men jag genomförde det.
Efter fjärde cellgiftsbehandlingen blev Mia förkyld och på grund av det nedsatta immunförsvaret blev läget allvarligt.
– Jag fick snabbt lunginflammation och höll på att kolavippa. Men jag sa åt cancern "Du ditt as ska inte ta mig" och kämpade för allt vad jag var värd.
Mia ber att genom NSD få sprida ett budskap till alla människor att ta väl hand om sig och sina kroppar. Det hade hon gjort och hon är övertygad om att det var hennes goda grundkondition som gjorde att hon klarade behandlingen så bra.
Efter cellgiftsbehandlingen följde fyra veckors strålbehandling i Umeå. Det blev en smärtfylld tid och samtidigt en väldigt fin tid.
– Strålningen mot munnen gjorde att jag blev helt skinnflådd i mun, svalg och näsa. Det var tufft. Det underbara var att jag fick många nya vänner som var i samma situation som jag, som förstod det som inte ens nära och kära kan förstå. Vi satt i samma båt och gick där flintskalliga allihop. Jag fick vänner för livet, säger hon.
Läs också: Cancern gav doktorn en paus i livet