Under måndagskvällen träffade jag en del S-folk i Luleå som suckade av lättnad för att två månader av spekulationer och kommunalrådsdiskussioner äntligen var över.
Jag förstår dem. Debatten om Niklas Nordströms efterträdare har inte varit en vacker historia. Tonläget har varit hårt i sociala medier och på insändarsidor. Personangreppen har varit många – från alla håll och kanter.
För mig har det dessutom känts som en onödig strid.
Som jag skrev på NSD:s ledarsida 19 november borde det ha gått att forma en ledning där Lenita Ericson är kommunstyrelsens ordförande och Kent Ögren vice ordförande – eller tvärtom. Men ingen av de två kandidaterna var intresserad av en sådan salomonisk lösning och kompromiss. Allt handlade om ordförandeklubban i kommunstyrelsen.
Följaktligen tvingades ombuden på det socialdemokratiska representantskapet att ta ställning till antingen-eller istället för både-och.
I den omröstningen blev det 54 röster för Ericson medan Ögren backades upp av 43 ombud. Därefter nominerades Fredrik Hansson enhälligt som Socialdemokraternas förslag till ny vice ordförande i kommunstyrelsen.
Det är bara att gratulera Ericson och Hansson. Men det jämna resultatet bör samtidigt fungera som en tankeställare.
Uppenbarligen finns en betydande partiopinion – 16 S-föreningar och 44 procent av representantskapet – som hellre hade sett en annan lösning.
Det är en situation som kräver viss omsorg från Ericson och Hansson. Det är viktigt att även de många som backade upp Kent Ögren känner sig inkluderade och delaktiga. Alla ska med, som S brukar säga.
På samma sätt gäller det för Ögrens anhängare att hantera sin besvikelse och acceptera resultatet.
Ingen tjänar på att hålla liv i och underblåsa motsättningarna. Sådant kommer bara att gynna partiets motståndare.
Minns hur det gick i Boden av början av 2000-talet. Kommunen hade börjat återhämta sig efter de tuffa åren på 1990-talet.
Det kändes som att det dåvarande S-styret var på rätt väg och att det var bäddat för en S-framgång i valet 2002. Men istället för samling inför valet blev ett stort internt partibråk och Olle Lindström (M) kunde ta över makten.
Det blev åtta långa år i opposition för S och krävdes medling av Håkan Juholt för att lösa upp de interna surdegarna.
Det är androm till varnagel (ett varnande exempel för andra).
De kommunala mandaten kan aldrig tas för givna – inte ens i en välskött S-kommun som Luleå.
Intern turbulens bygger inte förtroende bland de breda väljargrupperna.