Sport och politik har åtminstone en likhet: att det alltid finns en vinnare och en förlorare. Ibland är det bara lite svårare än vanligt att avgöra vem som är vem.
2014 utropade Stefan Löfven Socialdemokraterna som segrare redan på valnatten, efter att det stod klart att de rödgröna partierna tillsammans hade blivit större än Alliansen. Men vilket eller vilka partier ska bilda nästa regering? Det kommer vi, för en gångs skull i svensk politik, kanske inte att få veta på ganska länge.
Alla opinionsmätningar förutspår att de två traditionella blocken kommer vara ungefär jämnstora. Båda kommer vara långt ifrån majoritet. Därför krävs nya lösningar och förmodligen är segdragna förhandlingar att vänta efter valdagen.
Kan S övertyga Centern och Liberalerna om att en blocköverskridande regering är det bästa alternativet? Ska hela Alliansen, eller delar av den, luta sig mot Sverigedemokraterna? Eller ska S förenas med Moderaterna i en Tysklandsinspirerad storkoalition?
Jag har faktiskt ingen aning. Kanske dyker det upp ytterligare något möjligt alternativ.
Däremot är jag nästan helt säker på att ingen kommer att framstå som självklar segrare redan på valnatten. Det kommer att krävas förlängning, sudden death, för att utse en vinnare.
Situationen är inte unik för riksdagen. Inget parti får egen majoritet i Region Norrbotten heller. Även i flera kommuner kan det bli svårbemästrade parlamentariska lägen och förhandlingar om att skapa nya maktkonstellationer.
Politik går, till skillnad från sport, inte bara ut på att vinna. Men ibland kan även en partiledare må bra av en iskall straffskytts egenskaper.