Det är lätt att tänka sig att frasen "vad gör vi nu?" dök upp i huvudena på kuppmakarna när uppdraget var slutfört. För vem skulle egentligen efterträda Maria Stenberg som de just hade lyckats att peta?
Helena Öhlund såg ut som en huvudkandidat, men skyndade sig att tacka nej – och sedan dess har det varit tyst. Naturligtvis har situationen gett många socialdemokrater en hel del huvudbry. Inte minst eftersom S samtidigt har tvingats handskas med interna stridigheter i Pajala och Boden och fått se majoriteten i regionfullmäktige falla sönder. Att flera tunga kommunpolitiska profiler är på väg lämna sina uppdrag har inte heller bidragit till att skapa arbetsro.
Men plötsligt har partiet skakat fram hela fem regionrådskandidater från olika delar av länet. Arbetarekommunerna har säkert fått direktivet att hellre nominera en gång för mycket än en gång för lite, just för att skapa en bild av att återväxten är god.
Jag tror att Moen Åkerholm faller bort på orutin och att det breda stödet gör Birgitta Persson till storfavorit. Dessutom ska vikten av att hon kommer från en liten inlandskommun inte underskattas. S vill ha geografisk spridning och ser nog gärna en Överkalixbo flankera Anders Öberg från Luleå i valrörelsen.
Men både Béatrice Öman och Ellinor Söderlund är välkända namn från kommunpolitiken och Elisabeth Lindberg är säkert sugen på befordran efter åtta år som ordförande i regionfullmäktige. Allt är upplagt för ytterligare en högljudd och infekterad (S)trid – och det är knappast vad partiet behöver.