I mitten av juni skrev Gunnel Nilsson en debattartikel i Norrbottens-Kuriren där hon ifrågasatte varför inte hon, som gammal och med svår värk efter 48 år i yrkeslivet, kunde bli beviljad riksfärdtjänst för att resa på besök till släkten söderut? Hon undrade varför bedömningarna för att få riksfärdtjänst är så olika och radade upp exempel på personer som fått både taxiresor och ledsagare beviljade.
Själv nekades hon med motiveringen att resebolagen skulle stå till tjänst med hjälp.
Nu har Gunnel Nilsson genomfört resan – och det blev en skräckfärd. ”En resa med livet som insats”, kallar hon det själv.
Gunnel Nilsson är visserligen 92, men det är inget fel på knoppen. Däremot är inte kroppen samarbetsvillig, hon har bland annat svår artros eller 48 år som frisör. Det innebär att hon har svårt att gå och att hon får svår värk när promenaderna blir för långa.
En promenad längs en lång perrong är inte bästa medicinen, men så blev det när tåget stannade för påstigning i Älvsbyn. En väninna hjälpte till med bagaget, men vandringen längs perrongen tog hårt på Gunnel Nilsson. Och någon mat innan avstigning blev det inte.
– Frukosten på tåget frös inne eftersom jag inte kunde gå genom tre vagnar till bistron, berättar hon.
I Gävle mötte släktingarna med bil.
Men hemresan blev en ännu större prövning.
– Sonen talade med konduktören om att jag skulle få hjälp till bistron för frukost klockan 7.
Gunnel Nilsson var förberedd på att någon skulle hjälpa henne till bistrovagnen.
– Jag klädde mej i god tid på morgonen, men ingen kom till min hjälp. Klockan 7.40 gick jag själv genom fem vagnar, slängdes som en vante mellan väggarna och slet i dessa tunga dörrar. Väl framme i bistron sa jag till flickan som arbetade där att jag var alldeles slut och att sonen talat med konduktören om hjälp. Då blev svaret snäsigt: ”Vi har 600 resenärer och kan inte hjälpa alla”.
– Jag ville själv inte sänka mig så lågt att jag gav ett snäsigt svar tillbaka.
På väg tillbaka till kupén stötte Gunnel Nilsson på en dam, en annan resenär, som såg hur jobbigt hon hade det och hjälpte henne.
– Hon var bestört över att jag kunnat gå så långt själv.
Väl hemma i Älvsbyn har Gunnel Nilsson funderat över vad som hade hänt om hon hade ramlat på väg mellan kupén och bistrovagnen?
– Hur länge hade jag blivit liggande då? I min vagn fanns ingen annan än jag. Vem har ansvaret för resenärerna? Är det inte SJ?
Gunnel Nilsson är fortsatt mycket besviken på att hon inte får hjälp av riksfärdtjänst med ledsagning. Och SJ kan inte räkna med henne som passagerare i fortsättningen. Inte utan hjälp och ledsagning.