Efter studenten i somras fick 19-åringen ett vikariat i hemtjänsten i Älvsbyn. När nervositeten lagt sig började hon tycka om arbetet, men en dag slogs tillvaron i spillror.
Hon stod i hissen tillsammans med en kollega på väg upp till en brukare när hon plötsligt kände två händer på sin rumpa.
– Jag tittade mig i spegeln för att se om mina hårnålar satt fast. Då får jag en kommentar att ”det ser bra ut”. Sedan hinner jag bara vända mig om så känner jag hur han tar ett steg framåt och sätter båda händerna på min rumpa. Jag känner hans andetag i örat samtidigt som han säger ”den här ser också bra ut, är det okej om jag håller?”. Han håller kvar så tills hissdörrarna går upp, säger 19-åringen.
Hon uppskattar tiden i hissen till under en minut och beskriver hur skärrad och chockad hon var när hon klev ur den samtidigt som hon försökte distansera sig från mannen.
– Sedan gick jag in till brukaren och gjorde det jag skulle och så sprang jag därifrån. Pulsen var fruktansvärt hög och jag ringde min mamma. Det blev väldigt obekvämt.
Efter samtalet till mamman ringde hon upp sin chef och berättade vad som hade hänt. Chefen kom till arbetsplatsen och 19-åringen får återigen berätta vad som har hänt. Chefen säger sedan att hon ska upprätta en anmälan och ta ärendet vidare till HR-avdelningen.
– Morgonen därpå ringde jag och sjukanmälde mig. Jag orkade inte. På eftermiddagen ringde chefen och sa att hon hade pratat med min kollega, säger 19-åringen.
Under samtalet berättar hon för chefen att hon vill göra en polisanmälan.
– "Jaha. Alltså du har ju gjort en anmälan här och vi kommer att ta det vidare", fick jag som svar. Hon sa även att kollegan ville prata med mig, men det ville inte jag.
19-åringen fick uppfattningen att chefen inte ville blanda in polisen.
– Hon sa det aldrig rakt ut, men hon flyttade fokus. Jag kände ändå att händelsen inte var okej och tänkte att oavsett om det blir något av polisanmälan eller inte så har jag gjort något i alla fall.
Sedan var ärendet över – för alla utom 19-åringen. Veckan efter händelsen tvingades hon återigen jobba sida vid sida med mannen.
– Jag sa inte ett ord till honom och jag funderade på hur jag skulle orka. Jag ville inte möta honom. Sedan har man händelsen i bakhuvudet och tänker "ska det hända igen?", säger hon och fortsätter:
– Om man säger att man ska förhindra och förebygga, då kanske man måste rådda om lite och absolut inte stoppa mig på dubbelbemanning tillsammans med honom.
Efter en dryg vecka på jobbet orkade 19-åringen inte längre.
– Jag ringde min chef och sa att det inte är värt att köra mig själv i botten. "Jag förstår, det är vettigt och klokt", blev hennes svar.
Har du fått någon hjälp av kommunen?
– Jag blev erbjuden ett samtal med jobbhälsan typ en månad efter händelsen, men då hade jag börjat processa det själv.
De övriga kollegorna som vet om händelsen har varit stöttande.
– Det var väl den reaktionen man hade hoppats på från de högre upp också, säger 19-åringen.
I veckan fick hon beskedet att polisens förundersökningen mot mannen är nedlagd i brist på bevis.
– Det är ord mot ord och en åklagare vill väl inte väcka åtal om det inte finns goda chanser att vinna målet, säger 19-åringen.