Det är halt på gården utanför Älvsbyn. Ett par hundar springer omkring på den isbeklädda gräsmattan. I en hage står en häst och glor. Roland Larsson, 77, anstränger sig för att ta sig fram med sin käpp. Det går sakta, men säkert.
Det har gått nästan nio år sedan han drabbades av en stroke som delvis förlamade honom. Då befann han sig i den colombianska djungeln som fånge hos Farc-gerillan.
Fem månader senare släpptes han fri – efter 22 månader i fångenskap.
– Det hjälpte mig nog att jag fick den där stroken, då blev det besvärligt att hålla mig kvar, säger Roland Larsson.
– Samtidigt kan man säga att det är ett litet mirakel att du sitter här nu, med tanke på allt du varit med om.
Orden kommer från Tobias Drejby, 42. Han kommer också från Älvsbyn och har sedan 2009 jobbat med en bok om Roland Larssons tid som fånge i Colombia. Boken heter "Fånge hos Farc" och släpps den 1 december.
– Jag kände inte Roland sedan tidigare, men läste om honom i tidningen och kände att den här boken vill jag skriva. För det är en så bra historia, säger Tobias Drejby.
Vi backar bandet till den 16 maj 2007. Roland Larsson befann sig på sin gård i byn Tierralta i Colombia. Han kommer ursprungligen från Älvsbyn men hade bott och jobbat utomlands sedan 1990-talet, i Skanskas regim. Nu var han nybliven pensionär och levde tillsammans med sin sambo Diana Penas när paret plötsligt kidnappades av åtta beväpnade personer från Farc-gerillan och fördes rätt in i den colombianska djungeln.
Efter bara ett par dagar lyckades Diana fly och Roland lämnades ensam med gerillan. Han hade då 22 långa månader framför sig.
– Nog trodde jag ändå att jag skulle bli fri ganska snabbt, inte trodde jag att det skulle dröja så länge, säger Roland.
Nu sitter han på sin altan hemma i Norrbotten och bläddrar i en gammal anteckningsbok. Den skrev han i under hela sin tid i fångenskap, den första anteckningen gjordes redan samma dag som han blev kidnappad.
"Anlände 22.20. Tält med tak. Tung transport med mula".
Roland Larsson läser högt ur boken, han översätter till svenska. Allt är skrivet på spanska.
– Det var så att de skulle kunna kolla vad jag skrev, säger han.
Skrev du varje dag?
– Ja, från början skrev jag varje dag. Sen blev det mest när vi förflyttade oss till nya platser.
Hur känns det att läsa de här anteckningarna nu?
– Ja, det är ganska intressant. Man glömmer ju av så mycket. Om jag inte haft den här boken hade jag nog inte kommit ihåg hälften.
Tobias Drejby berättar att anteckningsboken har en viktig roll i den kommande boken.
– Absolut. Mycket av sådant som finns i print har jag med i boken. Det finns också en hel del tidningsurklipp både från Sverige och Colombia.
Månaderna i fångenskap var slitsamma rent fysiskt. Då Farc-gerillan var jagat villebråd av den colombianska militären tvingades Roland Larsson till ständig förflyttning. Det var långa dagar fyllda av vandring med tung packning. Efter Dianas flykt var han ensam fånge i gruppen. Hans kidnappare bestod av åtta personer, två kvinnor och resten män.
De var hyggliga mot Roland. Han misshandlades inte. Fick äta och sova bra. De gjorde tidigt klart för honom att han var en ekonomisk fånge. Lösensumman var satt på fem miljoner dollar.
Vilka skulle då betala den summan?
– De satsade väl på regeringen antagligen. Men jag sa till dem: Det finns inga möjligheter att någon betalar det.
När han nu tänker tillbaka på frigivningen är det fortfarande mycket som är oklart för honom. Han vet inte hur det gick till, vem som förhandlade och om det betalades ut någon summa. Det enda han vet är att han i mars 2009 släpptes fri.
– Det gick inte att få reda på det. Jag vet att den svenska regeringen har gjort mycket, men de säger inte om de har betalat ut någon muta eller så.
Fick du bra stöd från Sverige?
– Ja, jag fick bra med hjälp tycker jag. Den svenska ambassadören i Colombia kom och hälsade på mig när jag var fri. Sen har jag haft några säkerhetspersoner från Sverige som har varit nere, en av dem har även varit här i Älvsbyn och hälsat på mig.
Samtidigt som Roland Larsson befann sig i fångenskap jobbade hans tre barn hårt hemma i Sverige för att få sin pappa fri. Med hjälp av en mellanhand kunde de skriva brev till varandra. En släkting till Diana lyckades skapa kontakt med en medlem i gerillan och hon levererade brev in till djungeln. Roland hade också tillgång till en radio som riktade sig till familjer för kidnappade personer. Där hörde han om sin egen efterlysning.
På radion kunde han också höra hur den franska politikern Ingrid Betancourt, som varit fånge hos Farc-gerillan vid samma tidpunkt, släpptes efter sex och ett halvt år genom en fritagningsaktion gjord av colombianska säkerhetsstyrkor. Trots att det väckte hopp hos Roland ville han inte ha någon fritagningsaktion, det var han tydlig med i sina kontakter med Sverige.
– Nej, det ville man inte. Då hade man legat dåligt till. Jag var ständigt rädd för den colombianska armén. Det colombianska flyget jagade ju den där gerillan och de skydde inga medel, de sköt på allt som rörde sig.
Roland Larsson bläddrar i sin anteckningsbok. Tänker tillbaka på de där månaderna i djungeln. Han beskriver kidnapparna som hyggliga.
– Det var väldigt lugnt faktiskt. Det var definitivt ingen misshandel eller så.
Roland berättar hur han fick sova på en madrass upphöjd över marken med hjälp av fyra stolpar. Över sängen fanns ett tak och ett myggnät.
– Man mådde rätt bra där, sen var det ju fint klimat. Det var lagom varmt, som svensk sommar ungefär. Mat var det aldrig några problem med och vattnet var rent.
Trots 22 månders frihetsberövande hyser han ingen ilska eller bitterhet.
– Nej, det gör jag inte. Visst bär jag med mig det i tankarna. Det hade ju kunnat gå annorlunda, men det gick bra.
Under en period var Rolands sambo Diana misstänkt för att ligga bakom kidnappningen på något sätt, bland annat på grund att hon så tidigt lyckades fly.
I en intervju med Aftonbladet bara dagar efter att han blev fri sa Roland Larsson att han aldrig mer ville ha med henne att göra.
Men nu har han ändrat sig. Nu har de regelbunden kontakt.
– Jag har förstått att hon var oskyldig. Hon gick omkring i fem dagar efter att hon smitit från gerillan, när det var mörkt sprang hon och gömde sig.
Efter 17 månader i den colombianska djungeln drabbades Roland Larsson plötsligt av en stroke som gjorde honom delvis förlamad. Då blev han betydligt mer krånglig att ha som gisslan. Han kunde inte längre klä sig på egen hand, kunde inte ta sig fram eller bära något.
Det kan ha varit räddningen för Roland, som fem månader efter stroken släpptes fri.
Ett par dagar efter att han släppts fri, i mars 2009, kunde Roland Larsson återvända till sin familj hemma i Norrbotten. Han vet fortfarande inte vad som hände med hans kidnappare.
Han beskriver det som "underbart" att träffa sina barn igen, att få återse Älvsbyn, Norrbotten och Sverige.
Nu bor han på samma gård som sin dotter, det är hon som har hästar och hundar. Han sitter mycket framför datorn om dagarna, ser på film.
– Jag är väl ganska optimistisk med tillvaron, jag har det ganska bra måste jag säga.
Var det enkelt att anpassa sig till ett normalt liv efter tiden i fångenskap?
– Nej, det tog ett tag innan man kom in i gamla gängor. Jag var ju på så mycket kontroller och arbetsträning också, efter stroken.
Roland tycker att det är skönt att vara hemma i Sverige, men flera gånger under intervjun pratar han om sin dröm att återvända till Colombia.
– Jag skulle vilja åka tillbaka, åtminstone fram och tillbaka. Jag skulle vilja se ranschen där vi bodde, det var ett fint område. Jag tror inte heller att det är någon större fara nu om jag åker dit, säger han.
Skulle du klara av att åka tillbaka dit?
– Kroppsligt är man ju inte så pigg. Jag har ganska svårt att ta mig fram. Men hade jag någon med mig skulle jag gärna fara.
Den 1 december släpps boken "Fånge hos Farc" där Tobias Drejby beskriver Roland Larssons öde. Det sker på Piteå-Tidningens redaktion i Älvsbyn och Roland ser fram emot boksläppet.
– Det ska bli spännande att se boken, säger han.
Tobias Drejby har själv rest mycket, både i och utanför Sydamerika. Han säger att han kände igen sig mycket i Roland.
– Det är också en anledning till att jag skrev boken. Jag tänkte att det där nästan hade kunnat hända mig. Det låg nära till hands på något vis, säger han.
Nu drömmer Tobias Drejby även om att Roland Larssons berättelse ska bli film.
– Det är min ambition, absolut. Det är en bra story som skulle hålla. Jag har faktiskt redan nu kontaktat skådespelare som Stefan Sauk och Johan Rabaeus. Vi får väl se vad som händer, säger han.
Fotnot: Det går att förbeställa boken "Fånge hos Farc" hos Lumio förlag. Den kommer också att säljas på CDON, Adlibris och Akademibokhandeln.