Ett komplett samhälle. Så beskriver Lars Bergman det Älvsbyn han växte upp i. Där fanns tennisbanor och slalombackar. Flera banker. Två biografer. Kort sagt: Allt man kunde behöva.

– Det var en väldigt bra plats att vara barn på. Men jag kände mig alltid lite udda på något sätt. När jag vann en nutidsorientering i skolan sågs det som något dåligt. Men det förstod inte jag, säger Lars Bergman.

Han sitter på verandan till det nybyggda attefallshuset i Uddenäs, en liten by vid Pålsträskets västra strand. Med undantag för några ståtliga björkar vid vattenbrynet är sikten över sjön god. Solen gassar. En cirkelsåg ljuder från ett hus knappt 50 meter bort. Det är Lars brorson som trotsar hettan med snickeriarbete.

De tre gårdarna som utgör Uddenäs ägs alla av familjen Bergman. Här brukar Lars tillbringa somrarna tillsammans med familj och släktingar. Hans föräldrar köpte Uddenäs som sommarställe i början av 50-talet.

Pappa Allan kom från Kalix och mamma Signe-Maria – kallad ”Lalla” – från Niemisel, några mil norr om Luleå. De hade träffats i Stockholm, men återvänt till Norrbotten lagom till att Lars föddes. Han blev det sista tillskottet till en syskonskara som sedan tidigare bestod av bröderna Folke och Bosse.

Tillsammans med dem ärvde han Uddenäs efter föräldrarna. Och där kan han nu – med Pålsträsket som kuliss – minnas tillbaka på en karriär som tog honom längre än vad han någonsin hade kunnat drömma om.

Från en hyresrätt i Älvsbyn tog han sig till posten som rektor för Handelshögskolan i Stockholm. Mellan 2003–2012 ledde han högskolan – en av Sveriges mest anrika – genom organisationsförändringar och nedskärningar. Men att han skulle stanna så länge som rektor var det ingen som hade tänkt på förhand.

– Det hade inte riktigt fungerat med den föregående rektorn. Så Erik Åsbrink – som var ordförande för Handelshögskolan – ringde mig en sen höstkväll och frågade om jag kunde tänka mig att vikariera i några månader, berättar Lars.

Som professor hade han då redan varit knuten till skolan i många år. Med fokus på energi- och miljöekonomi hade han forskat i nästan ett kvartssekel. Han hade undervisat framtida makthavare som finansministern Magdalena Andersson och riksbankschefen Stefan Ingves. Men ville han verkligen bli rektor? Lars bad om betänketid och frågade sin fru Lena vad hon tyckte.

– ”Din pappa sade alltid att man skulle ställa upp när det behövdes.” Så sade hon. Och det fick mig att tacka ja.

Han ler lätt när han berättar att han ställde ett motkrav till skolan för att tillträda som rektor: Han ville inte vikariera med bakbundna händer.

– Jag ville ha fulla befogenheter att kunna förändra sådant som jag inte tyckte fungerade, trots att jag till en början bara skulle vara rektor i tre månader.

Handelshögskolan gick med på kravet och Lars klev på posten. När den ”fasta” rektorstjänsten utlystes några månader senare sökte han den. Och skolan ville ha kvar honom. Den 20 januari 2004 tillträdde han officiellt som skolans tionde rektor genom historien. Och när han blickar tillbaka på sin karriär minns han tiden som rektor som den roligaste i yrkeslivet.

– Jag trivdes jättebra i den rollen, även om själva verksamheten var i djup kris. Flera år med svag kostnadskontroll och underfinansierade satsningar hade orsakat rejäla finansiella problem, säger Lars och fortsätter:

– Så det krävdes strukturella förändringar för att komma till rätta med ekonomin. Men det gick – med generösa avgångsvederlag hade vi efter ett år lyckats smalna av organisationen och sänka kostnaderna ordentligt. Därefter kunde vi börja bygga en högskola med mer spetskompetens.

En lyckad omorganisation och ett framgångsrikt ledarskap. Men för Lars är det ett särskilt minne från tiden som rektor som sticker ut. Ett ögonblick där det befästes att pojken från Älvsbyn hade nått riktigt långt. Året var 2009 och Handelshögskolan firade sitt 100-årsjubileum i Stockholms stadshus.

– Jag gick nedför trappen till Blå hallen med drottningen vid min sida. Framför oss gick Lena och kungen. Och så 1 000 gäster till, som jag sedan höll tal inför, säger Lars och tillägger:

– Det är helt osannolikt att jag lyckades ta mig till den positionen.

Det är inte förvånande att han bar på den känslan. Som tonåring i Älvsbyn hade han nästan 50 år tidigare hört att Handelshögskolan var rätt väg att gå om man ville bli diplomat. Eftersom han hade intresse för både språk och samhällskunskap blev det hans mål. Men när han berättade om planerna för studievägledaren i realskolan blev det svar på tal:

– ”Handelshögskolan? Det är helt orealistiskt. Där kommer du aldrig in.” Det fick jag höra. Och några år senare upprepade studievägledaren på gymnasiet i Luleå ungefär samma sak, säger Lars och tillägger:

– I efterhand är det chockerande att de kunde säga så. Borde de inte ha uppmuntrat mig?

Medan han berättar om sina egna tonår hörs nutida ungdomar ropa och skratta från strandkanten en bit bort. Två döttrar till Lars brorson har sökt svalkan i Pålsträsket. Men de stannar inte i särskilt länge. Rätt som det är står de i stället på en gräsmatta mellan husen och övar golfsvingar. Lars berättar att han alltid har upplevt det som lättare att prata med ungdomar än med äldre.

– Av någon anledning är det så. Det känns som att vi ser på samma sätt på saker och ting.

Den förmågan fick han utlopp för när han under tio år var ordförande för Konungens stiftelse Ungt ledarskap. Det är med tydlig stolthet i rösten som han berättar om stiftelsen – som inrättades som en gåva till kungen på hans 60-årsdag – och det arbete den utför.

– Den riktar sig till unga ledare. Ofta personer med invandrarbakgrund, som får utbildning och coachning. Det är så viktigt att kunna stimulera ungdomar och de är ju ofta väldigt drivna.

Lars framhåller vikten och värdet av utbildning på alla nivåer, även om han själv nästan uteslutande har rört sig i Sveriges akademiska toppskikt. I grund och botten är han nämligen en vetenskapsman. Men en vetenskapsman som genom sitt fokus på miljö- och energiekonomi har lyckats hamna mitt i flera av sin tids största politiska frågor.

När han på 70-talet var mitt i arbetet med sin avhandling skedde oljekrisen i Mellanöstern. När han doktorerade några år senare var kärnkraften kraftigt omdebatterad. Och under 90-talet hamnade han som sakkunnig i den utredning som drev fram avregleringen av den svenska elmarknaden.

– Det var en fantastisk chans att få vara med om att omvandla en marknad. Och den entusiasmen bottnade i en övertygelse om att konkurrens är bra. Att det pressar priserna och innebär en förbättring för alla hushåll med elvärme.

Genom alla år har han tackat nej till erbjudanden om att sitta i privata bolagsstyrelser, för att undvika spekulationer om huruvida det skulle kunna påverka hans forskningsresultat.

– Jag har alltid haft ambitionen att vara en renlärig forskare och sanningssökare. Och jag upplever att det har gett mig ett gott anseende, säger Lars.

Trots det kan han fundera på hur en karriär i näringslivet hade kunnat se ut. Med ett cv av hans kaliber har det inte saknats vare sig kontaktnät eller erbjudanden för att nå höga höjder inom den privata sektorn. Dessutom har han genom åren fått ett ansenligt kontaktnät bland de svenska näringslivstopparna.

– Jag tror att det hade kunnat gå bra i näringslivet, eftersom jag alltid har haft lätt att få med mig människor. Att få dem att lyssna. Jag tror på ett tydligt ledarskap. Oavsett vad medarbetare tycker om ens beslut så ska det inte råda någon tvekan om varför de har fattats.

Apropå tydlighet så går vägen tillbaka till Älvsbyn igen. Till det Älvsbyn som Lars minns som ett komplett samhälle, men som efter hand började kännas allt mindre och som en plats han bara ville lämna.

Pappa Allans princip om att ställa upp när det behövdes fick honom att tacka ja till rollen som rektor. Men han sade också något annat som satte sig i sonen. Några få ord med ett tydligt budskap:

– ”Du måste härifrån. Här finns det ingen framtid.” Det var vad han tyckte om Älvsbyn. Och det bar jag med mig. Jag ville se mer av världen. Jag var orädd inför livet.