Han växte upp i en trebarnsfamilj i Karlsborgsverken. Mamman arbetade vid Posten och pappan var rörmokare. Tore var nära döden när han var liten. Han kunde inte behålla maten och låg inlagd på lasarettet i Boden i tre månader.
– Mamma kom och hälsade på mig varje söndag. På den tiden fick inte föräldrarna vara med som nu. Jag drabbades av någon övergivenhetsgrej som sedan följde mig in i vuxen ålder. Men mamma var med i Hemförbundet och gav mig en barnatro som hjälpte.
Han berättar om hur modern med sin stadiga inkomst från Postverket hade en högre status än fadern som var arbetslös i perioder.
– Men jag är mest lik farsan som hade ett gott humör och var lite lättsam.
Tore utbildade sig till lärare i matematik, fysik och teknik i Uppsala och Umeå där han tog sin examen. En kurskamrat blev hans fru och de fick tre barn, ett adoptivbarn från Korea och två biologiska barn.
Familjen bosatte sig på gården Löv mellan Örarna och Persön. Tore arbetade på Björkskataskolans högstadium. Så småningom separerade han och hans fru. Tore mötte sedan sin nuvarande sambo.
Vid 58 års ålder fick Tore diagnosen: Parkinsons sjukdom.
– När jag kände de första symptomen så visste jag vad det var men valde att hålla med min son om att det bara var ”lite stelhet i lederna”.
Han är efterklok och konstaterar att han med tanke på att mamman hade sjukdomen borde ha tagit det mycket lugnare än vad han gjorde.
– Stress är en utlösande faktor men jag gick på med tre jobb samtidigt som vi hade bekymmer i familjen. Förutom att jag arbetade som lärare på heltid så drev jag en bilskrot och var fackligt engagerad.
Sjukdomen framskred och gav nya symptom som långsammare och förminskade rörelser, muskelstelhet och sämre balans. Där är Tore fortfarande. Några skakningar har han inte drabbats av – det gör inte alla. Han tränar flera gånger i veckan och han har inte minst bibehållit sitt goda humör och positiva tänkande.
– Och jag tar en tablett varannan timme. Så fort jag missar att ta en så får jag problem. Då får jag inte på mig jackan utan hjälp. Min sambo betyder mycket för mig. Hon får hjälpa till med påklädningen ibland och hon hjälper mig om jag blir så stel att jag ”fastnar” i någon ställning.
Den som i det här läget tror att Tore har dragit sig tillbaka till ett liv i stillhet tror helt fel. Förutom att han är ordförande i såväl Luleås som Norrbottens förening för Parkinsonsjuka, och sitter i Parkinson-förbundets styrelse så har han alltid flera projekt på gång hemmavid. Just nu håller han på att isolera husgrunden och göra om badrummet.
– Jag passar på att fixa till huset så att jag ska kunna bo kvar här även om jag blir sämre. Badrummet får en bredare dörr bland annat. Jag vill slippa flytta till något hem.
Tore berättar ångerfullt om hur hård han var med sin mamma när hon blev sämre i Parkinsons sjukdom.
– Jag förklarade för henne att hon var tvungen att flytta till ett speciellt boende fast hon inte ville. Hon hade mer problem än jag och fick hallucinationer av medicinen.
Mamman insjuknade dock först vid 75 års ålder. Hon dog när hon var 88 år.
Nu gör Tore vad han kan för att hjälpa andra med samma sjukdom till ett så gott liv som möjligt. Han ger råd och vill förmedla hopp.
– Många drabbas av hallucinationer och depressioner, och en del får smärta. Att försöka leva ett så aktivt liv som möjligt och umgås med andra människor är till stor hjälp.
Han kan själv få ont i en fot om han glömmer att ta sin medicin och ibland på kvällarna får han krypningar i kroppen som gör att han inte kan sova.
– Men när jag väl har fått sova så glömmer jag allt och har fullt program. Och jag kan gå rakt fortfarande, säger han och demonstrerar sin raka gång.
Sedan tillägger han:
– Men jag kommer att bli framåtböjd, ja jag kommer att bli avsevärt kortare.
Tore har kvar sin barnatro. Han har också gått en kurs hos mediet Terry Evans och lärt sig att komma i kontakt med andevärlden. Han säger om sin mamma:
– Hon finns hos oss här i huset, som en ängel. Jag kan känna närvaron av dem som har lämnat oss men det är bönen jag ägnar mig åt mest nu, att be Gud om hjälp när jag eller någon annan behöver den, säger han.