Jag har hunnit läsa boken om Vitåskolan nu, ”En kraft som inte går att stoppa”. Den är lättläst, mindre än 80 sidor.

En hel del av innehållet känner jag igen från inlägg i sociala medier, främst facebook. Här återkommer tankarna i längre och utförligare resonemang.

Boken är ett välkommet bidrag i en aktuell politisk strid i Luleå kommun. Både författaren Hans Olov Ohlson och förläggaren Karl Petersen gör en demokratisk välgärning genom att dokumentera det demokratiska samtalet i realtid.

Som kommunalpolitiker i opposition blir jag ibland frustrerad när missnöjda medborgare klagar över ”politikerna”, som om vi vore en homogen grupp där alla kan buntas ihop. Så är det inte i bokens intervjuer. För det mesta är kritiken riktad mot bestämda makthavare inom politiska ledningen.

Intervjupersonerna uttrycker en stark tilltro till demokratin. Samtidigt finns också en oro för att demokratin skadas. Demokrati förutsätter att det finns en tilltro till de demokratiska formerna. Man ska på alla parter innan man fattar beslut. Om sakskälen är starka ska man kunna ändra sig.

De flesta är beredda att ta ett politiskt nederlag om man har fått en ärlig chans att kämpa för sin sak först. Den politiska demokratiska processen tar ofta tid just för att samtalen ska hinna föras och att alla argumenten ska hinna vädras innan beslutet faller.

I Luleå kommun har det vid flera tillfällen de senaste åren gått alltför snabbt från förslag till beslut. I Vitåskolans fall tog det cirka en månad mellan förslag och beslut under mars och april i år.

Vitåskolans framtida öde är inte avgjort. Nedläggningsbeslutet är överklagat. Någon intervjuperson nämner möjligheten att starta upp skolan igen som friskola.

Oron finns också i andra byar inom kommunen. Skolan i Klöverträsk ”räddades” i april. Men ett nytt tjänstemannaförslag föreslår åter nedläggning nästa år av Klöverträsk, tillsammans med ytterligare byskolor i södra kommundelen.

Frågan handlar om stad och landsbygd. Den handlar också om ekonomi och hur våra skattepengar används. Statsbidragen till kommunerna har urholkats under flera årtionden med undantag för något enstaka år. Samtidigt har behoven ökat inom kommunal välfärd. Då skapas ett glapp.

Vi behöver en annan fördelning. Regeringen tar nu bort den statliga värnskatten vilket ger 6 miljarder i skattelättnad till den redan rikaste procenten i Sverige, de med över 60 000 kronor i månadslön. De pengarna hade behövts bättre inom skolan och äldreomsorgen.

Kommunledningen (socialdemokrater och moderater) säger att det inte finns något alternativ. Deras resonemang ligger nära Carl Bildts ord från 1990-talet ”Det här är den enda vägens politik”. Men inom politiken finns det alltid olika vägar att välja när man ska lösa problem. Det demokratiska samtalet borde handla om vilka olika vägar vi kan välja.

Bokens intervjupersoner ger inte lösningen men dom ställer många viktiga frågor. Det samtalet skulle behöva fortsätta. Då skulle vi gemensamt kunna komma fram till bättre lösningar. Tilltron till det demokratiska systemet skulle stärkas i en sådan process.