– När vi tog över 2012-2013 satte vi som mål att vi skulle driva gården så att det i framtiden skulle vara möjligt för våra barn att ta över om de ville det. Vi ska ta hand om och förvalta det som finns här.
Så har det blivit. Under lamningstiden mellan den 25 mars och 7 maj i år lammade runt 200 tackor fördelade i tre fårhus på gården i Ale.
Om Åsa Wallin är konkret i sitt arbete, så är fotografen Jennie Pettersson kreativ och skapande. Under ett år ska hon skildra famljen på Ale gård i bild. Arbetsnamnet på projektet är "Hem till gården”.
Jennie Pettersson har fått 30 000 kronor från Längmanska kulturfonden, bland 1 600 andra sökanden, för att driva projektet. Hennes idé och mål är att ge en skildring av hur arv, kultur och levnadsvillkor och andra faktorer påverkar livet och arbetet för familjen och för Åsa Wallin.
– Jag har varit frilansande fotograf sedan 2005 och har alltid haft visionen och ambitionen att skapa starka kommunikativa bilder som berör och väcker känslor och tankar hos betraktaren, oavsett om det rört sig om kommersiellt eller dokumentärt fotografi.
– Det som är nytt nu är att jag tagit steget och satt upp egna mål att börja skapa utställningar och tryckta verk av mina projekt, berättar Jennie.
Under åren har hon gjort uppdrag för Vattenfall, SSAB och flera andra större företag. Hennes ambition är att skapa starka kommunikativa bilder.Men Åsa Wallin, å sin sida...
– Jag är en ganska okreativ människa, som till och med anlitar hjälp när det gäller att inreda min lilla gårdsbutik.
Hur går dessa två då ihop?
Det hela började egentligen i höstas när Jennie Pettersson körde till Ale för att ta emot den lammlåda som hon beställt från Åsa Wallin. Samtalet den dagen väckte många tankar och idén på att nästa egna dokumentära projekt kanske skulle handla om Åsa Wallin och hennes familj.
– Jag funderade över livet på landet då centraliseringen och inflyttningen till storstäderna blir allt vanligare.Vad händer med kulturarvet, med hantverkskunnandet? Jag ville verkligen inte att vårt kulturarv, kunskapen om att bruka mark, kulturnäringen och minnena om vem vi en gång var, skulle gå förlorade. Kort efter bestämde jag mig för att skapa ett projekt som tar avstamp i samtiden men som förhoppningsvis också har ett stort historiskt värde i framtiden.
Faktum är att Jennie en tid hade umgåtts med tankar på att låta den kommersiella fotograferingen för levebrödet dela arbetstid med ett större och djupare dokumentärt projekt.
– Du ringde mig innan veckan var slut, minns Åsa.
Projektfunderingarna presenterades för hela Alefamiljen. Till Åsas förvåning hade inte ens maken Mikael något emot tankarna.
– För mig är det jätteviktigt och betydelsefullt att vara verksam i samhället och i Norrbotten, där mina egna rötter vuxit sig så starka säger Jennie.
Nu har fotograferandet pågått sedan i november. Jennie och Åsa har blivit nära vänner och Jennie har också lärt sig en hel del om fårskötsel. Att få vara med under Åsas hektiska lammningsperiod har givit både teoretisk och praktiskt erfarenhet av lamm som ligger fel i tackans livmoder och den första åsynen av en liten varelse som fötts och som bara efter en och en halv minut står på sina egna ben och söker efter tackans juver.
De har hunnit lära känna varandra.
– Du är en sådan person som sprider glädje omkring dig, säger Åsa till Jennie.
– Man kan ha en dålig dag, men den blir bättre när man träffat dig.
Jennie å sin sida tycker att mötena och numera samarbetet med Åsa ger mycket positiv energi och inspiration till att att utvecklas kreativt och fritt inom genren dokumentär.
– Att ta sig själv som ”uppdragsgivare" på lika stort allvar som jag gör med mina kunder är också en viktig lärdom för mig som ger goda resultat, säger Jennie Pettersson.
Jennie är annars snabb på att återgälda Åsas komplimang.
– Jag håller inte med om att du och Mikael bara är förvaltare av den här gården.
– Ni har hela tiden nya projekt och nya idéer som ni utvecklar och skapar förutsättningar för på gården. Åsa, du är en stor kraft bakom en fortsatt levande landsbygd i Sörbyarna.
Åsa Wallin, tredje generationens lammproducent på Ale gård, har tagit delvis krokiga vägar för att hamna på gården.
– Men det har alltid slutat med att jag har kommit hem. Gården har varit min livskraft, min dröm.
Det är djuren som är viktigast för henne.
– Det är djuren jag brinner för.
Just i dagarna är alltså lamningsperioden över.
Fårskötsel i sig är ingen lek. Åsa poängterar att man måste ha en plan för verksamheten innan man köper in sina första djur. Det finns hundratals raser av får, alla lämpade för olika verksamheter. På Ale gård har man köttproduktion och här finns alltså köttdjur.
Åsa Wallin har starka åsikter om vad som händer inom lantbruket i Sverige. Hon påpekar till exempel att om Norrbotten av någon anledning skulle mista mejeriet i Luleå, skulle det innebära stor förlust för länet.
Det är detta, utvecklingen och avvecklingen och invecklingen av lantbruket, som Jennie Petterson också delvis vill försöka skildra med sitt projekt. Ett lantbruk i förändring och vad blir kvar och vad kommer till.
Projektet ska resultera i en bok och i en utställning. En utställning som hon hoppas ska bli en vandringsutställning. Tre utställare har redan visat intresse.
I boken tänker hon sig ett 60-tal bilder av dem hon tagit och kommer att ta under året. En bild säger mer än tusen ord, hon tror att bilderna skulle kunna visas för invandrare och andra som inte sett så mycket av svenskt lantbruk.
– En bild behöver inte ord.