Framför husen står en blå Lynx parkerad och ovanför broräcket hänger kött på tork. I hundgården skäller en finnspets så som bara finnspetsar kan skälla.
Och ovanför ladugårdstaket ser man snörök från snöslungan som sitter bakom jordbrukstraktorn. Med lätta kliv hoppar Jenny Viklund ur traktorn och sträcker fram näven och hälsar välkommen.
– Vi har ju haft busväder och storm här i ett par dagar. Jag var uppe på fjället en sväng och där blåste det 22 sekundmeter, säger hon och ler.
Hennes lilla gård i Aisjaur ligger cirka tre mil norr om Arjeplog och hon har tre kilometer till närmaste granne. Där bor hon med 11-årige sonen Melvin, ett 15-tal får och getter, två katter, två hundar och en hel hop med höns.
Då har man inte räknat in de vilda djuren. På husets ena gavel hänger resultatet av vinterns jakt och fångst. 29 mårdar har det blivit så här långt.
– Men vi måste ju ut och kolla av fällorna. Jag hoppas att det ska komma någon till innan den första april, säger hon.
Hon får ta i med båda händerna för att dra igång snöskotern. Sedan tar vi en tur upp bakom ladugården där vi passerar en före detta höbal. Rådjur har inte funnits där tidigare men den här vintern har Jenny utfordrat två getter.
– Det har varit en rätt mild vinter och jag har försökt att bjuda på mat. Nu får man bara hoppas på att en bock också hittar hit, säger hon innan hon åter trycker ned gasen på snöskotern.
Det är inget vidare spårväder eftersom det har tinat en del. Men vi passerar först ett gammalt rävspår och sedan ser man också att en hare varit där. På andra sidan Aisjaur stannar Jenny åter snöskotern och pekar med handen mot ett par stora spår i snön.
– Där har du järven. Han har varit här en del och han brukar ställa till det lite för mig också, säger hon.
Ett bevis på det skulle komma en halvtimme senare. Nu fortsätter hon istället in i skogen och skoterföret är i det närmaste perfekt. Trots att vi sitter två vuxna så går det att ta sig fram i princip överallt. Till sist stannar hon vid en gran.
– Jamen kolla, säger hon och skiner upp.
Cirka 1,5 meter upp i trädet finns en liten trädlåda och under den hänger nu en fångad och död mård. Hon går dit och med van hand spänner hon upp fjädern till slagfällan. Snart håller hon mården i händerna.
– Den är nästan helt genomfrusen. Inte helt blockfrusen men nästan. Det har ju varit rätt kallt i natt, säger hon.
Man ser på henne att hon är belåten.
– Den här har jag varit ute efter hela vintern. Senast flyttade jag fällan lite och det visade sig vara rätt val, säger hon och ler.
Mården är en mycket effektiv jägare och tjäderägg eller små värnlösa tjäderkycklingar är ett enkelt byte.
– Där det finns mycket mård finns det sällan någon tjäder. Mården är en mycket skicklig jägare, slår hon fast.
Men i Jenny Viklund möter mården någon som är minst lika skicklig. Jakten och fångsten får pågå fram till den 1 april och mården som hon nyss fångat är den 29:e i ordningen den här vintern.
Fångsten spänner hon fast längst bak på snöskotern. Sedan öppnar hon snöskoterdynan. Där under förvarar hon några ägg, lite frusen fisk och sedan en liten PET-flaska med ett brunt sirapsliknande innehåll. Under de år som hon har bedrivit fällfångst har hon experimenterat lite med betet. Det här är hennes egen brygd och den har säkert bidragit till det lyckade resultatet.
– Vad som är i? Lite måste jag få ha för mig själv. Jag har i alla fall kokat och testat lite av varje. Nu har jag nog hittat något som funkar och det gör ju det hela ännu roligare när man väl lyckas, säger hon.
Sedan fortsätter färden upp efter berget och två kilometer därifrån stannar hon åter snöskotern.
Nästa fälla har också haft besök – men inte av en mård utan av en större och ännu skickligare jägare. När vi kommer närmare ser man hur en bit älgskinn har dragits ut och lagts vid sidan. Fällan som har placerats där har fått sig en törn och runt trädet ser man tydliga järvspår.
– Ja, här har han hunnit före mig. Han har bra nos så han känner ju också av vittringen. Det måste ha hänt det senaste dygnet. Det är inte första gången som järven har varit i mina fällor, säger hon.
Efter att den andra fällan åter har gillrats upp hugger hon upp lite blockfrusen småfisk som hon kastar runt trädet.
Att järven finns där är ingen nyhet. Vid tre tillfällen har hon också haft björn ända upp på gården. I huset har hon också två åtlar för räv, en i varje vädersträck. I köket och in hallen finns skjutluckor och en rörelsesensor som varslar när något händer ute på gårdsplanen.
– En kväll för ett par månader sedan är det något på åteln och skjutljuset är skapligt så jag tar bössan. Försiktigt öppnar jag luckan, tar stöd mot sidan och osäkrar. När jag osäkrar är det inte långt från att det ska smälla men då ser jag att djuret rör sig lite konstigt, berättar hon.
Hon håller inne med skottet. Det visar sig att det är en lokatt som är där och inte en rödräv som hon först trodde.
– Att jag har lo här runt det vet jag. Men det är då första gången som den är upp på gården. Den var tillbaka här ytterligare några gånger sen, säger hon.
Det visar sig vara en mård även i den tredje fällan och med den fina fångsten återvänder vi ned från berget.
Fåren och getterna hälsar henne välkommen när hon parkerar skotern framför husdörren. Sedan kommer sonen Melvin ut och säger hej.
Jenny Viklund får verkligen ingenting serverat men hon skulle inte kunna tänka sig ett annat liv än det i Aisjaur.
– Det här är drömplatsen för mig. En mil bort har jag jättefin ripjakt och tjäder finns där vi nyss har varit. Och till hösten har jag också fått en plats i älgjaktlaget, berättar hon.
Men hennes liv hade kunnat få en snabbt slut. För ett par år sedan lastade hon och en bekant till henne timmer när en ände på en stock sprättade upp och träffade henne i ansiktet. Underläppen revs loss och hängde bara i en flik. Med blodet rinnande fick hon skjuts in till vårdcentralen i Arjeplog.
– Där hade jag tur för just då fanns där en ung läkare som var duktig kirurg. Han var bara där tillfälligt. Han lyckades sy fast läppen och det var nog tur. Hade vi varit tvungna att åka till kusten hade läppen inte gått att rädda eftersom vävnaden inte kan vara utan syre så länge. Det berättade han för mig, säger hon och ler.
I dag saknar hon känsel i underläppen och man kan fortfarande skönja små ärr från olyckan.
– Ärren kan jag leva med. De erbjöd mig plastikoperation men jag tyckte inte att det kändes nödvändigt, säger hon.
Samtidigt är hon medveten om att det hela hade kunnat sluta mycket värre.
– Han sa att hade stockändan träffat mig på hakspetsen istället så hade nog nacken knäckts. Så jag hade ändå lite tur trots allt, säger hon.
Men hon lever. Och hon lever på den plats hon älskar allra mest.
– Jag byter inte bort Aisjaur mot någon annan plats. Det här är mitt hem. Här trivs jag och här vill jag verkligen bo, säger hon.
Sedan går hon ut och rycker igång snöskotern på nytt.
– Livet här ger mig en frihetskänsla, säger hon.
Sedan trycker hon ned gasen och doften av tvåtaktsbränsle blandas med den klara vinterluften.