Agda Rössel föddes vid Kilvo station, mitt ute i skogen, en mörk novemberdag 1910. I år är det 60 år sedan hon utnämndes till världens första kvinnliga FN-ambassadör. Sedan dess har Sverige inte haft någon kvinna på posten.
Journalisten Elin Jäderström är uppvuxen i Södra Sunderbyn utanför Luleå. Då och då berättade hennes mamma om sin pappas faster Agda Rössel, men Elin tänkte inte mer på det och allt föll i glömska.
– När man är barn och tonåring bryr man sig inte så mycket om avlägsna släktingar och tanter som man inte har träffat. Jag kände till henne och visste att hon var världens första FN-ambassadör, men inte mycket mer än så.
På våren 2016 stötte Elin Jäderström på namnet igen, av en slump. Hon googlade och hittade inte så mycket, men det hon fick fram väckte lusten att få veta mer:
– Jag blev fascinerad, dels på ett personligt plan eftersom det handlade om en släkting, men också som journalist. Jag kände att det här är ju en riktigt bra historia. Varför vet ingen vem hon är?
Det som främst fångade hennes intresse var Agda Rössels engagemang inom kvinnofrågorna.
– Hon var en av de starka pionjärerna som jobbade tillsammans med Alva Myrdal, Ulla Lindström, Inga Thorsson. Jag förstod att hon hade mött motstånd bland politikerna på UD, och det kittlade mig. Jag anade också att det fanns något mer, och där hade jag ju rätt.
I början hade hon inte en tanke på att det skulle bli mer än ett släktforskningsprojekt, men efter ungefär ett halvårs research, där historien bara växte, började hon fundera på om det kanske kunde bli en bok. Hon tog tjänstledigt från sitt jobb i ett år för att skriva.
– Jag har en liten fjällstuga på baksidan hos min pappa, som bor i Boden. Där har jag suttit och skrivit en del.
Hon har också besökt Gällivare för att se Agda Rössels barndomstrakter.
– Stationen där hon föddes finns inte längre. Det var ett väldigt spännande äventyr där jag fick hjälp av en 96-årig man från Nattavaara som visade oss platsen där hon föddes. Det var mitt ute i ingenstans, mitt i skogen. Vi åkte på en liten, liten grusväg till stället där stugan stått, där mannen från Nattavaara hade varit för 50 år sedan. Det var en upplevelse, både att hitta dit och att få vandra där, längs spåren.
Familjen, bestående av Agda Rössels järnvägsarbetande far, mor och fem syskon, flyttade runt bland banvaktsstugorna tills de stationerade sig i Gällivare när Agda var i sjuårsåldern. Pappan var järnvägsarbetare.
Varför blev då Agda Rössel den hon blev? Det har varit Elin Jäderströms grundläggande fråga genom hela projektet.
– Det är svårt att svara på, men hon verkar ha haft en orubblig tro på att kunna förändra mot alla odds. Hon hade helt enkelt ett naturligt rättvisepatos. Hon tyckte att det var så orättvist att det begränsade henne att hon var född i arbetarklassen och att hon var född till kvinna. Och hon gick inte med på det.
Elin Jäderström menar att det dels var en lite dumdristig tro på att kunna förändra som gjorde att hon också kunde göra det, och lite tur. Dessutom hade hon en kämpaglöd och ett jävlaranamma i sig.
– Hon ville bli någonting, ville förändra. Och hon ville inte bli som kvinnorna i hennes klass, bli gift och jobba hemma med barnen hela livet, det var hennes absolut värsta mardröm.
En stor del av framgången tillskriver hon också Agda Rössels personlighet.
– Det var något som hon hade i sig, som en naturlig del av henne. Det var inget som kom hemifrån, även om de var intresserade av politik. Det var ingen som var utbildad, hon kom från enkla förhållanden.
Elin Jäderström är fascinerad av klassresan och kampen för rättvisa för utsatta och för kvinnofrågor, men det hon tycker är mest spännande är den större berättelsen, om priset som Agda Rössel fick betala för att vara en kvinnlig pionjär.
– Det var ett litet gäng, de hade det tufft och fick kämpa. De var inte riktiga kvinnor, inte riktiga mödrar, ingen ville ha dem i politiken och på framstående poster. Vad det kan kosta i privat-livet, de här vägvalen som man gör när man som kvinna satsar på karriären. Den skam och skuld det kan innebära när man inte kan prioritera familjen i en värld där man som kvinna ska göra det till hundra procent.
Hon funderar en stund och tillägger:
– Det starkaste för mig, och som jag tar med mig, är hur hon egentligen hade det privat, hur hon mådde och alla frågor hon brottades med. Hon var en väldigt sluten person, hennes privata och offentliga sidor var kraftigt åtskilda.
Agda Rössel hette Jäderström fram till giftermålet med James Rössel 1943. De fick två barn, men maken hade psykiska problem och de separerade efter några år. Barnen träffade sin far då och då, men allt ansvar lades på Agda, som samtidigt hade en brinnande karriär.
– Hennes stora dilemma var hur hon skulle förena familjelivet med karriären, något som skapade problem under hela hennes liv.
Elin Jäderström sökte upp Agda Rössels son, svåger och syskonbarn. Då var inte tanken att skriva en bok, det var mer ett släktforsknings-projekt. Men när de började prata växte det allt mer.
– Sonen Robert, som är i 70-årsålden, har varit väldigt behjälplig, men också tydlig med att det är min bild av Agda i boken, inte hans. Det är jätteroligt för mig att ha fått kontakt med dem, för att de är mina släktingar och för att de är pusselbitar till vårt förflutna. Jag har blivit väldigt välkomnad i Agdas släktled.
Det svåraste i jakten på sanningen om Agda Rössel var att få fram de mer personliga och privata sidorna.
– Vad man vet så skrev hon inte dagbok, så mitt material är en blandning av intervjuer som jag gjort, arkivmaterial och andra publicerade fakta. Det har varit svårt att veta vad Agda tyckte och kände, och hur det var, alltså fylla luckorna och få svar på alla frågor.
Elin Jäderström har träffat högt uppsatt politiker och diplomater. Ingvar Carlsson, Anders Wall och Maj Britt Theorin är några av dem som berättat om sina minnen av Agda Rössel, och sköterskan Gerd, som tog hand om Agda under hennes sista elva år i livet.
– Agda Rössel var väldigt speciell. På kvällarna efter representationsmiddagarna bjöd hon hem världsledare till sitt kök, där de stekte potatis och käkade kaviarmackor. Det var allt från Greklands president Konstantinos Karamanlis till Tito, alltså giganter på den världspolitiska scenen. Så hon hade många vänner i högt uppsatta kretsar.
Hon är märkbart glad över att ha fått lära känna den kvinna som hennes mamma berättade om när hon var liten:
– Min mamma var så intresserad av Jäderströmssläkten, men tog sig aldrig tid att undersöka den mer ingående. Hon gick bort väldigt hastigt 2010, och det har känts viktigt för mig att ta reda på mer. Jag har känt mig nära min mamma när jag har arbetat med boken. Hon hade tyckt om att den kommer ut.
– Jag är jättestolt över att Agda Rössel är min släkting. Det är fantastiskt att få upptäcka att vi hade en sån häftig människa i släkten, och en så stark feminist.
Elin Jäderström träffade aldrig Agda Rössel och har inga känslor för henne som person.
– Men jag har utvecklat en stark vurm för henne, och har levt med henne dag och natt i två år. ”Besatt” är ett väldigt starkt ord, men hon har blivit central i mitt liv.
– Jag ser henne som en inspiration, som en person som är aktuell än i dag. Det hon gjorde och de frågor som hon drev kan appliceras på mycket i dagens samhälle.