För med Prometheus föds ett nytt rymdäventyr, som i slutändan far iväg i en annan riktning än den som Ripley färdades i, och som vi förmodligen får återse enligt uppföljarlogikens alla regler. Samtidigt är det en njutning för Alien-fans att frossa i den referenstyngda handlingen och visst finns här också en för Alien-serien mycket avgörande detalj i slutet.
Sprungen ur samma källa
Mest rättvis är kanske Ridley Scotts egen definition, att Prometheus är sprungen ur samma DNA som Alien. Det är förståeligt att han har velat återkomma till sin skapelse. Alien hade en genial konstruktion med en glasklar problematik (en besättning blir decimerad i rask takt av ett äckligt monster), omgärdad av tung mystik (var kommer de ifrån, vad vill de?).
Och även om här finns en del invändningar så är det ett starkt DNA som manusförfattarna Damon Lindelof och Jon Spaihts nu har jobbat med.
Att Damon Lindelof är en av skaparna bakom tv-serien Lost känns också väldigt tydligt. För att hårddra kan man säga att Prometheus är en slags Lostifierad Alien, med fokus på konflikter som tro versus vetenskap, mysticism, mytologiska lån och några rejäla barn- och föräldrakonflikter.
För varje svar föds nya frågor, vilket är både frustrerande och eggande.
Ledtrådar till ursprunget
Detta nya äventyr har sin upprinnelse i en upptäckt av arkeologen Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes kille Charlie Hollaway (Logan Marshall-Greene). Genom att studera uråldriga kulturers väggmålningar hittar de ledtrådar om hur livet på Jorden en gång uppstod. Elizabeth Shaw tolkar målningarna som en inbjudan till en planet som står i förbindelse till vår.
Tack vare finansiering av storföretaget Weyland Industries ger sig en forskarbesättning av i skeppet Prometheus. Vilket så klart visar sig vara ett fruktansvärt och karakteristiskt klibbäckligt misstag.
Yta och djup
Visuellt är detta Alien-mumma, stora delar av den spektakulära scenografin är som hämtad ifrån den ursprungliga, signerad den schweiziske konstnären HR Giger. Och även om jag hade hoppats på ännu mer djup och ett mer bestämt kritiskt perspektiv gentemot megakonglomeratet Weyland (det hade känts modernt och modigt), så gör Ridley och co allt de kan för att hålla balansen mellan storslagen action och existentiella grubblerier. Det lyckas nästan hela tiden även om resultatet inte känns lika helgjutet som, säg Inception.
Svider rejält
Många av personligheterna på Prometheus-skeppet förblir onödigt outvecklade embryon, det är nästan bara androiden David (Michael Fassbender), besatt av filmstjärnan Peter O’Toole och, så klart, med en egen agenda, som verkligen ges utrymme att växa ordentligt.
Och så Noomi Rapace då. Utan att avslöja för mycket går det ändå att säga att hon stjäl filmen i några skräckartade scener. Det handlar om en uppdaterad version av Aliens explosiva paradnummer av kroppslig natur. Och det svider rejält i livmodern att se på.