Scott Saleska, Jessica Szetela, Sophia Burke jobbar tillsammans ute på myren för att samla data om vad som händer med permafrosten i Abisko.
Solen värmer ordentligt på myren i Stordalen utanför Abisko en måndag i juli. Här arbetar en grupp forskare med att ta reda på vad det är som händer med permafrosten, alltså mark med ständig tjäle. Att det händer saker, det kan forskarna se med blotta ögat.
– Vi var inte här förra året på grund av covid-19 och vi har noterat att det här området håller på att bli mycket blötare. De här pölarna till exempel fanns inte här förr. Polarullen har verkligen rört sig inåt, vegetationen ändras ganska dramatisk, vi kan se det. Men vi har också tagit bilder med drönare över hela myren de senaste åtta åren och vi kan se förändringar över tid, säger Ruth Varner, professor i biogeokemi på universitetet i Hampshire. Hon är också styrelseledamot i EMERGE som består av en grupp forskare.
Hon kommer till Abisko naturvetenskapliga station en period varje sommar för att samla data. Abisko är en bra plats för det eftersom förändringarna sker så snabbt här.
De allt blötare markerna är tecken på att permafrosten i marken smälter och försvinner. Höjdskillnaderna på myren har blivit större, där permafrosten smälter sjunker marken. På vissa platser på myren kan forskarna se att marken har sjunkit 10 centimeter på bara tre år.
Den ökade växtligheten är tecken på att metangaser frigörs ur myren. Men den nya växtligheten tar även upp mycket av koldioxiden, vilket jämnar ut balansen lite förklarar Ruth Varner.
– Men metangasen dominerar fortfarande, och metan är en större växthusgas än koldioxid. Om man jämför samma mängd metan med samma mängd koldioxid så värmer metangasen upp atmosfären mer.
Ute på myren finns genomskinliga lådor av plast som saknar botten. När de fälls ner över marken kan forskarna samla data från luften om hur mycket metan det finns.
Ruth Varner pekar på lådor av genomskinlig plast som finns ute på myren. De har funnits här sedan år 2000. Det är ett slags lådor utan botten, som stänger igen då och då med den öppna ytan ner mot marken. Från luften inuti lådorna tar forskarna prover för att mäta hur mycket metan som frigörs ur marken.
De första mätningarna av metan gjordes här under den första delen av 1970-talet. Sedan 2010 har forskarna försökt ta reda på vad det är som händer även under marken.
– Vi försöker förstå hur växtligheten förändras. Det som händer är att marken kollapsar, när isen smälter så sjunker marken och blir blötare och då kommer ny vegetation fram. Även under marken blir det varmare och blötare och då dyker nya mikroorganismer upp som reagerar med det kol som finns där och skapar koldioxid och metan.
Helene Saleska tar ett vattenprov för att ta reda på hur mycket metan som är upplöst och väntar på att frisläppas. På bilden kan man tydligt se hur marken har sjunkit där hon står.
Med en stav som sticks ner i myrmarken mäter forskarna hur djupt permafrosten ligger. Sedan 2010 tar de också vattenprover och bitar ur marken som de analyserar.
– Vi kommer att kunna ställa oss frågor om hur det har förändrats de senaste tio åren och fundera på hur vi kan förutspå vad som kan hända i framtiden. Syftet är att skapa en modell för att förstå framtiden när det blir ännu varmare.
Ruth Varner samlar data i Alaska, Kanada och Finland också. Men det är här i Abisko förändringarna är tydligast.
– Den här platsen förändrats fort, mest för att vi är precis vid gränsen där medeltemperaturen är runt noll grader. Den här regionen har nyligen börjat stiga över det med + 0,5 grader eller nära + 1 som medeltemperatur. På grund av att det ligger över nollan, så kommer permafrosten försvinna.
Myren blir allt blötare när marken sjunker och pölar som den här blir allt vanligare. Forskarna kartlägger hur mycket de växer varje år.
På de låglänta myrmarkerna i Abisko är permafrosten på randen av sitt utbredningsområde, permafrosten är utspridd, det gör att det tinar snabbare här enligt Ruth Varner.
– I Alaska eller Kanada som ligger längre norrut och har ett annorlunda klimat, där kommer permafrosten förmodligen vara stabil längre, eftersom permafrosten är sammanhängande över landskapet.
Hon förutspår att det översta lagret av permafrost, ner till en meter i marken, kommer att vara borta omkring 2150 om uppvärmningen av atmosfären fortsätter.
Ruth Varner, amerikansk forskare i biokemi, har besökt Abisko varje sommar sedan 2010 för att forska om permafrosten.
Ruth Varner kom till Abisko första gången 2010.
– Det är lite sorgligt. Jag har sett förändringarna varje år när jag kommer hit och det är chockerande hur snabbt det händer. Om man inte bor i norr så har man förmodligen svårt att föreställa sig vad som händer när det pratas om att de arktiska områdena förändras. Men jag ser det varje år och jag tar bilder på samma platser, och vi ser sänkningen av marken, vattnet som kommer in och växtligheten som förändras och det är väldigt dramatiskt.