Den snabbväxande contortan har väckt känslor allt sedan 1970-talet då den på allvar började införas i Sverige.
Roger Fors och Bengt Oja, jägare och friluftsmänniskor, tar oss med på en tur i vindkraftsparken runt Aapua i Övertorneå. Här kan ett par av statliga Sveaskogs contortaplanteringar från tidigt 80-tal beskådas.
Vi kommer till Vittikovaara. Där var Roger Fors nyligen med och röjde en cykelstig som förr använts av skogsarbetare. Stigen går genom ett contortabestånd och synen som mötte blev en smärre chock.
– Vi fick såga oss fram med motorsåg och sedan med röjsåg. Det var först då jag riktigt fattade hur det ser ut i de här bestånden, säger han.
På ömse sidor om stigen är skogen tätvuxen och svårframkomlig. Döda träd ligger kors och tvärs.
– Det här är ett skräckexempel. Här växer inga bär och det finns varken hare, fågel eller älg. Ingen kan gå in här, säger Bengt Oja.
Kvaliteten på virket är tveksam.
– I bästa fall duger det till massaved. I sämsta fall blir det bara värmeflis.
Bengt Oja är pensionär och har ett yrkesliv som skogstekniker bakom sig. De äldre planteringarna förskräcker, men han oroas också av att Sveaskog åter satsat på contorta i markerna kring byn. Vid Tuorevaara har ett par områden såtts. Plantorna står tätt och av antalet kvistvarv att döma är de yngre än tio år.
– De skuggar redan så mycket att lingonen inte växer. Det finns bara bär längs vägkanten där solen kommer åt. Man får räkna med att ingen går in i den här skogen på 50-60 år. Det är ett helt jägarliv.
Beständighet mot törskatesvamp och att plantorna är mindre utsatta för betesskador får skogsägare att välja contorta, förutom en förväntat högre avkastning jämfört med vanlig tall.
– Jag kan förstå om man sätter contorta i enstaka mindre områden som är utsatta för betesskador. Men när det blir så här stor skala blir man fundersam, säger Bengt Oja.
Han ser ut över det cirka 50 hektar stora skiftet med ung contorta och minns hur det såg ut tidigare.
– Det var fin grov blandskog med gran och björk, bland de bästa fågelmarker som funnits här. Men när man tänker 10-15 år framåt så är det ingen som går genom det här beståndet.
Förutom oron för att bär och vilt ska trängas undan befarar han ett ekonomiskt misslyckande.
– Det är ett stort risktagande med de stora snömängder vi har här. Jag trodde att de hade dragit slutsatser genom att titta på de här äldre bestånden. De säger att plantmaterialet är bättre i dag. Men hur vet man det? Först om 20-30 år får man se om de teorierna stämmer.
Uppfattningarna om contortans skadlighet för den biologiska mångfalden går isär. Klart är att den har förmåga att självsprida sig, tydliga exempel finns i Aapua.
Bengt Oja efterlyser diskussion kring trädslagets framtid.
– Det är bedrövligt att man får göra så här med svensk skog. Det handlar om girighet, de försöker bara tjäna så mycket pengar som möjligt. Man pratar om invasiva arter, exempelvis jättelokan, sedan planterar man tusentals hektar med contorta.
På andra sidan skogsbilvägen har ett hygge återplanterats med vanlig tall.
– Ett fint bestånd. Sätter man svensk tall kan det visserligen vara besvärligt att ta sig fram några år innan de röjer och gallrar. Men sedan blir det bättre, och där finns både älg och orre.
Roger Fors fyller i:
– Det ser ju ut att växa bra också. Jag förstår inte varför contortan ska behövas, den passar inte in här.