Det kan verka dumt att lägga förväntningarna efter vad "skräckbandet" gjorde sig känt för när det begav sig, alltså typ 30 år sedan. Då drack Blackie Lawless blod ur en dödskalle, skar halsen av halvnakna kvinnor och kastade kött på publiken.
Där skapades en mytbildning och ett rykte kring bandet, som lever kvar än i dag – trots att det inte förekom varken kroppsvätskor eller köttfärs i Kulturens hus. Jag visste att W.A.S.P. inte håller på med sådant längre, men då återstår frågan – om de inte längre är vad de gjort sig kända för – varför ska vi gå och kolla på dem?
På 80-talet skrämde de slag på världen med sina chockerande scenshower, i dag skrämmer de publiken genom att visa upp en snart 60-årig Blackie Lawless på scen. Vilket i och för sig ger iskalla kårarna längst ryggraden.
Trots att den enda som flyger från scenen är plektrum och en halv flaska vatten verkar Blackies gäng vara väldigt medvetna om vad som gör att folk fortfarande vill se dem. LA-bandet har gjort 15 album under åren, men publiken vill hoppa över många och kastas minst 20 år bakåt i tiden.
Redan under introt fladdrar de största hitsen förbi och videos från det glada/blodiga/hårsprayade/Sunset strippiga 80-talet visas på storbildsskärmarna, vilket sker genomgående under hela kvällen.
Till och med Blackie Lawless verkar tycka att det var bättre förr, eftersom han så fort chansen dyker upp ställer sig med ryggen mot publiken och tittar på filmer från förr. Då får gitarristen Doug Blair gör sitt som en utmärkt sologitarrist och basisten Mike Duda jobbar hårt med publikkontakten.
Ironiskt nog är däremot sångaren lika bra som förr, hans sång skär fortfarande genom låtarna likt sågklingorna han tidigare bar på kroppen. Ibland låter det så bra att jag övertygas om att det är playback.
Tur är väl det. Hade vi bara sett till den inövade koreografin och arbetsinsatsen hade betyget inte blivit högt denna kväll.
Extranumret med Wild child och I Wanna Be Somebody är i en klass för sig, även om jag hade önskat att få höra Blackie sjunga den sistnämnda refrängen i stället för att låta publiken sköta allt.
Publiken förresten. Det är sällan, och kanske aldrig, som Kulturens hus haft en lika engagerad och stark åskådarskara en måndag. Och precis som jag är det de allra tidigaste låtarna som faller dem i smaken bäst.
Tre låtar från senaste plattan Golgotha, döpt efter kullen där Jesus korsfästes (Blackie är kristen nuförtiden, kors i taket), får vi höra och jag är glad över att det inte blir fler.
Förutom nya Miss you är det I Don't Need No Doctor och L.O.V.E. Machine som utmärker sig denna kväll.
80-talslåtar. Som av en händelse.