I öppningsscen av Truls Anderssens dokumentärfilm "Gállok" vandrar huvudpersonen Tor Tuorda i ett tyst landskap och iklär sig kolt framför lägerelden. Sammanbiten. Tyst.
Därefter brakar det till. Gnisslande maskiner och tunga skopor mot sten skriker i trumhinnorna och signalen till publiken är tydlig. Det här är en film om samer, mot gruvnäringen.
För den som tvekat på vilken sida en bör stå i Kallak-konflikten är den här filmen en enda stor vägvisare med riktning mot naturen.
LÄS MER: Snart premiär för Norrbottensfilmen "Gállok"
Dynamiken ("eller dynamiten" som tidigare landshövdingen säger) i "Gállok" är nästan på gränsen till överdriven. Fotografen med det stora hjärtat, Tuorda, vandrar genom filmen med dottern Astrid vid sin sida och begrundar de ekonomiska musklernas inverkan på tallar, berg – och framförallt människor, när vänner försvinner och slutar hälsa.
Samtidigt porträtteras nät- och IRL-trollet Kjell Ek som en större skurk än gruvjättarna själva. Med sitt belåtna flin i fikarum bland blåtandsknipsade headsetöron får han gå fram som en mänsklig ångvält och bullra om hotet från "de som påstår sig vara samer, men inte är det".
För länge sedan var de vänner, nu är de så långt ifrån varandra de kan komma och jag har svårt att tro att någon tar Eks parti efter att ha sett den här filmen.
En nyckelscen visar hur en storögd Astrid Tuorda tittar på datorskärmen när Clive Sinclair-Poulton, Beowulf Mining, håller upp ett fotografi över Kallak och säger:
– En av de stora frågorna jag får är; vad kommer lokalbefolkningen att säga om det här projektet? Jag visar dem den här bilden och säger; vilken lokalbefolkning?
Den unga flickans förskräckta blick säger allt och det är genom hennes ögon filmen blir som starkast. Det är hennes framtida miljö och liv som hotas.
Då är det lätt att glömma att stora delar av Jokkmokk faktiskt kämpar för en gruvetablering. Den sidan får vi inte se. Den sidan vill vi inte se.