Johan Airijoki berättar att en kollega på industrin frågat honom om han verkligen vågar uppträda på Pridefestivalen, vilket är uppseendeväcka av två orsaker. 1: Att uppträda på en kärlekens festival ska inte vara svårt. 2: Mod är ingenting Johan Airijoki saknar.
Airijoki brukar ha Malmfältens Rockklubb med sig som backup men står denna kväll ensam på scenen, vilket inte är ett minus. Hade det inte varit för att han kör sådana överjävulskt coola bluesriff hade till och med gitarren varit överflödig. Hans främsta instrument är rösten och den låter han ta plats.
Ibland står han meter från mikrofonen och låter ändå stämman fylla rummet, stundtals är det bara rösten som ljuder och trots att han kallar versionen av "Tomtebloss" för avskalad låter munspelet, näven mot bröstkorgen och skorna i marken som ett helt garagerockband.
LÄS MER: Ännu mera färg, glitter och explosioner
Johan Airijoki har bland annat kallats för Malmfältens Bob Dylan men Nobelpristagaren saknar mycket av det som gör norrbottningen till egen. När Dylan är en grånande vålnad på scenen är Airijoki en brinnande fackla med glödande strupe och gnistrande ögon. Kanske var det detta han såg framför sig när han döpte debutalbumet till "Vissa saker måste brännas" för ikväll är det inte många delar av Malmbergskroppen som undkommer branden.
Spelningen kommer igång ordentligt när han släpper mikrofonen och ställer sig vid scenkanten under "Vodkabältet" och vackra avslutningen på "Allting kommer att bli bra" blir en symbolisk fackla att föra vidare under helgen.
LÄS MER: Luleå Pride tjuvstartade – och avslöjade nyheter
Johan Airijoki inleder Luleå Prides konsertprogram och ett 50-tal åskådare hade hittat inomhus under den ljumma sommarkvällen. Det får anses vara fullsatt i Savoys avskilda del.
Vid flera tillfällen uttrycker Airijoki sin tacksamhet över att folk hittat hit – på en torsdag. Men det känns självklart. Så här borde alla torsdagar vara.