Seinabo Sey är ingen fartdåre, fråga bara ett fullsatt Kulturens hus, med tanke på hennes förmåga att hela tiden hålla ena handen på mikrofonen och den andra på handbromsen. Så fort konserten går upp i tempo och det börjar gunga i bänkraderna saktar hon ner, det fattas bara en hand upp i luften och ett "förlåt, det gick visst lite fort där".
Ändå borde hon vara fartblind vid det här laget.
Det är inte bara affischen med henne på en otämjd motorcykel som får mig att misstänka detta, att hon två dagar efter 29-årsdagen tog sig an Globen – mindre än tre år efter sitt debutalbum – talar sitt egna språk. Ett säkrare bevis än alla fartkameror. Då snackar vi ilfart.
På Bodenvägen hade det inneburit grov vårdslöshet i trafik, i musikbranschen är det grym världsartist i sin peak.
Efter oktoberkonserten i Globen gasade Seinabo Sey vidare ut på turné i Europa (som dessutom avslutades i Autobahns hemland) innan hon vände hem till Svedalas förrädiska småvägar och 17 spelningar på 2 månader.
Med fartblindhet medföljer som bekant en del risker.
Jag skulle ha förståelse för om euforin från tusentals människor i Globen eller glamouren i Paris sänker motivationen inför en torsdag i Sundsvall eller turnéns 17:e kväll – i Luleå.
Men Seinabo Sey är ingen fartdåre. Hon måste snarare vara åkrädd.
När en grådaskig norrländsk stad, som heter typ samma som gårdagens, lockar fram människorna i april och turnébussen snart rullat sina sista kilometer verkar hon trivas ypperligt. Hon säger själv att hon är chockad över hur bra det är.
Jag är beredd att hålla med.
Det börjar i en seg uppförsbacke, men risigt ljud från en ilsken motor, och Seinabo Sey ser inte ut att trivas. Men redan i första mellansnacket visar hon upp en personlig och ödmjuk sida (”Hej Luleå, jag heter Seinabo”) som fångar publiken – och kärleken strömmar ned från stolsraderna.
Det kanske gick fort på Autobahn men hon älskar Smedjegatans fartgupp också – kanske till och med mer.
Det enda som stannat kvar på Globen-nivå är bandet, det snygga ljuset och soundet – egentligen får inte så här mycket ljud plats i Kulturens hus. Även om Seinabo Seys röst är något sliten (vilket hon senare ursäktar med en sen efterfest i Umeå) får hon väggarna och taket att bågna med körsångarnas hjälp, vid en besiktning av Stora salen skulle jag gissa att den blivit lite större under fredagskvällen.
”Remember” är otrolig när rösterna får ta plats, sången på ”Breathe” tar andan ur mig och i ”I owe you nothing” funderar jag på om vi måste utrymma lokalen då röststyrkorna pressar på.
Hon är ingen fartdåre men när väl konserten mullrar vidare saknar jag säkerhetsbälte. Seinabo Sey trycker på gasen och skapar dans till ”Never get used to” och ”Good in you” och växlar däremellan ner genom låtar som (den långsammaste versionen någonsin av) Bob Marlys ”Is this love” och ”You”.
Hon lämnar publiken ståendes med ”Younger” och ”Still”. Kanske inga fartvidunder men, precis som resten av kvällen, små under.