Sarah Klang ställer sig på scenen iklädd vita Birkenstocks, beige trenchcoat och en huvudduk. Som om hon vore på väg ut och hämta posten en höstmorgon.
Bakom sig har hon fem manliga musiker iklädda mockajackor, boots och snusnäsdukar knutna kring halsen. Tillsammans utgör de en brungrå backdrop snarare än liveupplevelse.
Egentligen ska jag inte fokusera så mycket på klädsel eftersom det inte har någonting att göra med konserten. Men just därför gör jag det. Allt detta tillbakalutade, avskalade och nästan osynliga finns där för att inte märkas alls. Hela den 38 minuter långa spelningen handlar i stället bara om Sarah Klangs röst och uttryck.
I en klassisk amerikansk folkanda görs allt för att berättandet ska stå i fokus. I stället för att titta på någon spexig gitarrist eller promenader längst scenkanten omsluts vi av den vackraste svenska rösten just nu. Inte ens låtlistan får stå i vägen för hennes otroliga stämma, hiten "Let me on fire" rivs av redan som andra låt och sedan kan vi bara sjunka in hennes berättelser om hjärta och smärta utan att behöva fundera över när den ska spelas.
Det är inte mycket som händer på scenen. Ibland står både musiker helt stilla och bara tittar sorgset mot regnet och ibland tror jag att de står stilla men musiken tyder på att de spelar något instrument. Sarah Klang själv lägger inte heller ner någon energi på yviga rörelser. Stundtals smattrar hennes fingrar mot mikrofonstativet när hon vill förstärka något och ibland byter hon ut snusen mot en ny. Däremellan är det framförallt när hon sätter ner händerna i fickorna som kroppen får jobba. Jag förstår om lungorna, stämbandet och hjärtat behöver all energi de kan få.
LÄS MER: Exklusiv intervju med Familjen: "Jag är inte rädd"
Visst skulle det kunna kalla för tråkigt men jag tycker att hon gör helt rätt i att ställa sig själv – och framförallt sin röst – i centrum. Med en sådan otroligt personlig och genomskön stämma är det synd att inte låta den svepa in hela Gültzauudden med sin glans. Beviset på det är avslutande "Lover", som på allvar visar upp bandets rörelse- och ösförmåga, då hennes röst inte alls kommer fram på samma sätt – till förmån för ivrigt trummande och gitarrvevande.
RECENSION: Beatrice Eli står inför ett återkommande problem
Men när hon däremot sjunger mer avskalade mästerverk som nya låten (som skulle kunna kallas) "Heaven knowing you" eller helt otroliga "Mind" trollbinder hon mig totalt och jag blir nästan lika blöt innanför regnponchon – av tårar – som jag blir utanpå av det envisa kvällsregnet.
Och på tal om det. Om det är som det sägs, att regn är änglar som gråter, har jag inga problem med den blöta kvällen. Jag har förståelse för varenda en av tårarna.