Recension ”Eins, zwei, drei, vier …” Konserten med tyska Alphaville på Pite havsbad blir en märklig upplevelse. Bandet vägrar vara en nostalgiakt och det är både på gott och ont.

 

Mellan det fina tidiga 80-talet (svartvitt, stiligt, balanserat lekfullt) och det fula sena (neonfärger, olyssningsbara skivproduktioner, för mycket av allt) fanns 1984. Året som gav oss Chess, Ghostbusters, Band Aid – och Alphaville. Den tyska synttrion slog igenom stort med utmärkta albumet ”Forever Young” och några tunga hitsinglar. För de flesta svenskar har bandet flugit under radarn sedan dess, om än de fortsatt att släppa ny musik in i våra dagar.

Artikelbild

| Marian Gold är den enda kvarvarande originalmedlemmen i Alphaville.

Konserten överraskar på flera sätt. Den smakstartar med ”Romeos” och ”I die for you today” som i den här arenarock-skruden för tankarna till Simple Minds och ett mer sentida Suede. Det låter stort och energiskt. Ett engagerat band tornar upp bakom den enda kvarvarande originalmedlemmen.

Marian Golds röst är, tja, guld. Han låter ungefär som för 35 år sedan. Rösten har inte åldrats väl. Den har inte åldrats alls. Evigt ung? Tja, varför inte?

Hitsen presenteras inte med trummor och trumpeter. Lika överraskad som jag är över nämnda ingredienser, lika överraskad blir jag över hur lojt ”Forever Young” och inte minst den omarrangerade, totalt överlastade ”Big in Japan” levereras. Den sångare som har rena guldstrupen och bra närvaro i övriga låtar sjunger här tämligen pliktskyldigt. Då är ”Sounds like a melody” mer varsamt behandlad, innan den rockar loss ordentligt i dubbeltempo på slutet.

Marian Gold verkar vara på gott humör. Han är väl ingen mästare på mellansnack. Nämner att det är dyrt att dricka alkohol i Sverige och inför "The Jetset" minns han tillbaka på hur bandet var hemlösa punkare i Berlin i början på 80-talet. Mycket mer än så är det inte.

Artikelbild

| ”Forever young” fick lokalen att bada i ljus.

När Alphaville är som bäst visar de på pärlor väl värda att upptäcka. Den vackert byggande balladen ”Beyond the laughing sky” och syntbakelsen ”Next generation” är två riktiga utropstecken och ”Dance with me” (singeln som misslyckades att cementera deras framgång på 80-talet) är pigg, men i mitten av konserten blir det segt. Där ryms flera riktigt intetsägande låtar och uttröttande sekvenser där det ska larmas till den grad att jag verkligen saknar det sobert syntiga från gruppens skivdebut.

Det är höga berg och djupa dalar över Alphavilles framträdande, men jag blir tillräckligt nyfiken för att ägna söndagen åt att botanisera mer i diskografin.

Artikelbild

| Marian Gold, Alexandra Merl och Carsten Brocker.

Alphaville har gått vidare. All heder för det. Folk kanske inte hade väntat sig att Marian Gold skulle sjunga hits från förr, iklädd orange flygaroverall, men de får hacka i sig väldigt mycket ”nytt” den här kvällen.