När den dåvarande M-ledda regeringen bestämde sig för att stycka upp Apoteksbolaget och avreglera apoteksmarknaden 2008 skedde det närmast kuppartat.
Från början var det tänkt att utredningen, SOU 2008:4, skulle vara ute på remiss till 11 april 2008. I enlighet med god svensk praxis hade regeringen bett ett 100-tal organisationer och myndigheter att ge sina synpunkter.
Men remissförfarandet visade sig bara vara ett spel för galleriet. Redan 13 mars – långt före remissinstanserna ens hade hunnit harkla sig – valde Moderaternas regering att lägga fram utredningsbetänkandet som sitt eget förslag.
På ledarsidan i NSD 19 mars 2008 beskrev jag agerandet som respektlöst mot remissorganen – i synnerhet eftersom det fanns ett antal invändningar som borde ha beaktats av regeringen.
"Det finns goda argument att ge andra företag än apoteksbolaget möjlighet att sälja receptfria läkemedel som nässpray och allergimediciner. Men det betyder inte att man behöver privatisera och avreglera all medicinhantering", löd en formulering på ledarsidan för tolv år sedan.
Ministrarna valde dock en annan väg, att inte tänka efter före. Det skulle gå snabbt för att förhindra att det bildades starka opinioner mot avregleringen. Motståndet skulle inte hinna formera sig mot denna "valfrihetsreform".
Det innebar emellertid att förändringarna inte analyserades tillräckligt noggrant.
En av konsekvenserna upplever vi nu mitt i coronakrisen, när det visar sig saknas en långsiktig beredskap för medicinhanteringen.
I samband med avregleringen förlorade nämligen Apoteksbolaget sitt övergripande ansvar för läkemedelsförsörjningen – även vid kriser och höjd beredskap. Enligt SOU 2008:4 skulle det nämligen finnas intresse "bland marknadsaktörerna på en omreglerad apoteksmarknad för att på affärsmässiga grunder fullgöra uppgifter inom totalförsvarets läkemedelsförsörjning”!
Denna övertro på marknaden kolliderar nu brutalt med verkligheten.
Kommersiella aktörer, som bara har vinstintresset för ögonen, tar inget långsiktigt ansvar för att bygga upp beredskapslager för medicin (eller mat, drivmedel, dricksvatten, respiratorer och annat som kan behövas i krislägen).
Vissa saker måste staten ta hand om för att de ska fungera.
Redan före coronakrisen påpekade jag vikten av att Sverige bygger upp beredskapslager på samma sätt som Finland – och rimligen kommer det även att vara en central lärdom när pandemin så småningom är över.
Sverige behöver höja sin försörjningsberedskap för att kunna klara en allvarlig kris under minst tre månader.