Under hela 70-talet och 80-talet var Uno Lindströms namn på löpsedlarna. Sörbyn-Uno, Boll-Uno och jongleringsartisten från Sörbyn är bara några namn som följde den i dag 82-årige före detta kontoristen. Som fotbollsspelare blev han aldrig någon stjärna men bollen var ändå hans bästa vän under en hel livstid. Ingen kunde jonglera som Uno och han trollband människor med sin jongleringskonst från mitten av 50-talet och ända fram till 80-talets första hälft.
Och klippboken som han förvarar hemma i Kvarnträsk utanför Sörbyn är tjock och välfylld.
– Det blev ju en del uppståndelse runt det här, säger Uno Lindström och vänder blad.
Allt började med en grabb som hade spring i benen och som, så fort han var ute på gräsmattan i Kvarnträsk, tog sikte på fotbollen. Vänskapen med bollen växte och rätt snart hade de blivit ett med varandra.
– Jag växte ju upp här och det fanns ju inte så värst mycket att göra. Fotbollen var en enkel sak att sysselsätta sig med. Och jag har ju alltid gillat utmaningar så jag tävlade mot mig själv, säger han.
Han började tidigt att föra dagbok över sina träningspass där sådant som datum, passets längd, temperatur och antal tillslag noterades.
– Det var hela tiden en tävlan och ett försök att bli bättre och nå lite längre, säger han.
Och långt nådde han.
1956 tog det hela ordentlig fart sedan han svarat för 10 000 tillslag. Och han hittade nya sätt att träna på med målet att hela tiden kunna komma över nästa gräns.
– Bland annat hade jag en basketboll som jag använde. Den är ju mycket tyngre. När jag sedan gick över till fotbollen igen kändes den ju så mycket lättare, berättar han.
Han satte ett tiotal världsrekord i bolljonglering med fotboll där han sprängde gräns efter gräns. Det handlade om hundratals uppvisningar på en rad olika evenemang och idrottsplatser.
Ena gången var det han och Gösta ”Snoddas” Nordgren som var publikmagneter. På nästa sida i klippboken ser man honom tillsammans med den före detta tungviktsvärldsmästaren Ingemar ”Ingo” Johansson. Och så pågick det under många år. 1981 prydde Uno Lindström också framsidan på Guinness Rekordbok. Bilden på framsidan visar när han den 30 november 1980 satte nytt världsrekord genom att utföra 103 000 tillslag utan avbrott.
Han hade världsrekordet vid ett tiotal tillfällen och sista gången han var bäst i världen var 1982. Under elva timmar noterades han då för 107 500 tillslag utan att bollen nuddade marken. En näst intill ofattbart bra bedrift.
– Jamen jag tränade ju. Herregud. När man nöter in något under en 30-40 år så är det ju inte så märkvärdigt. Det här hade jag ju gjort så länge men visst gällde det att vara koncentrerad. Det behövdes så lite för att det skulle gå galet, säger han
Istället underhåller han människorna med dragspelet. I mer än 22 år har han varit ute och spelat på äldreboenden, hos pensionärsföreningar och på alla tänkbara sammankomster.
– Jag har gjort över 2 200 spelningar på de här 22 åren så det blir en del. När det var som mest var jag uppe i 150 spelningar per år. Musiken har alltid haft en central plats i mitt liv. Det är speciellt när man får den där kontakten med publiken, när de känner igen låten och sjunger med. Och så länge de vill höra mig, ja så länge tänker jag också fortsätta, säger han.
Uno Lindström var eftertraktad. Ja, han var så eftertraktad att han 1971 fick åka ned till Stockholm och medverka i Hylands Hörna. Större än så kunde det inte bli för Lennart Hylands klassiska tv-program var enormt populärt och samlade mellan 3,5 miljoner och 4 miljoner tittare varje gång som det sändes.
– Hyland hade ju en egen och unik utstrålning. Givetvis var det ju ärofyllt och speciellt att få åka ned dit, säger han.
Har du kunnat livnära dig som bollartist?
– Oh, nej. Det var inte några pengar att tala om. När jag var ner till Hylands Hörna fick jag kanske 500 eller 600 kronor och betald resa. Men jag har aldrig behövt betala för att åka till Helsingborg eller Oslo eller någon annan plats. Tillsammans med fotbollen har jag fått uppleva många platser. Det är jag tacksam för.
Hur ofta rör du fotbollen i dag?
– Den får mest vila i bokhyllan. Men i helgen hade jag besök av en släkting som peppade mig och då började jag att undra hur många tillslag jag skulle kunna klara av i dag. Det där finns i kroppen. Det ligger där och vilar men det försvinner nog aldrig helt.
Joakim Nordlund