För en tid sedan fick Anna, som arbetade på Energimyndigheten, reda på att hon inte längre skulle få arbeta där. Hon hade bara en tillfällig anställning, så där fanns egentligen ingen dramatik. Problemet var att hon fick sparken för att hon var engagerad i Rebellmammorna.
Det är en organisation som samlas för att sjunga och sticka röda plagg som en symbolisk gest för en bättre klimatpolitik.
För några år sedan hade det uppfattats som ett fullt rimligt engagemang. Nästan på en nivå att det är en medborgerlig plikt.
Demokratin behöver trots allt engagerade medborgare. Som tar ställning och försöker påverka politiska beslut. Det är så det ska fungera.
Men i dag uppfattar vi allt oftare engagemang som ett problem. Som något misstänkt och suspekt. Kanske till och med en säkerhetsrisk.
Det finns förstås en sådan risk. Men det är också på väg att missbrukas. Som i det här fallet.
Rebellmammorna har kopplingar till Extincition Rebellion, säger de som försvarar beslutet att inte förlänga Annas anställning. Men vad gör egentligen Extinction Rebellion? De genomför aktioner av civil olydnad. Till exempel sätter de sig på vägar för att blockera trafiken.
Man kan diskutera om det är ett bra sätt att protestera för klimatet, jag skulle inte göra så själv, men även civil olydnad är faktiskt en del av demokratin. Den metoden bygger på att man är beredd att bryta mot regler och lagar, men bara på villkoret att man också är beredd att ta straffet. Det är de aktiva i Extinciton Rebellion.
Och Anna är inte ens engagerad i den sortens verksamhet.
Ändå fick hon inte fortsätta sitt arbete på Energimyndigheten.
Någon annan kanske invänder att hon var offentlig anställd. Hur skulle det se ut om de som är betalda av skattepengar också är politiskt engagerade?
Ja, det är faktiskt deras mänskliga rättighet. Även offentliganställda måste ha yttrandefrihet.
Självklart kan det finnas etiska gränser. En tjänsteman på skolförvaltningen i Luleå bör inte också vara engagerad i skolpolitiken i ett parti. För att ta ett exempel.
Men tjänstemannen på skolförvaltningen måste tveklöst få sjunga och sticka till stöd för klimatet.
I polariseringens tid tycks detta inte längre vara självklart. Det är som om vi numera är så snabba att fördöma de som står på ”den andra” sidan att vi inte längre klarar av att leva upp till demokratiska grundkrav.