Vet Kristersson vad han säger?
Det börjar bli en mönster nu. Statsminister Ulf Kristersson ställs inför journalisternas frågor. Blir pressad. Och hasplar ur sig något som han inte alls tänkt, eller som sedan visar sig vara helt felaktigt.
I veckan har det handlat om den föreslagna lagen om enklare juridiskt könsbyte. Fram tills i tordags hade Kristersson varit benhård, utåt sett i alla fall. Enligt uppgift hade han lovat hbtqi-rörelsen en ny lag, och det tänkte han hålla. Trots ett ganska kraftigt motstånd från den egna partigruppen i riksdagen. Han hade verkligen pressat sina partikamrater att ställa upp på förslaget.
I socialutskottet röstade Moderaterna också som han bett dem att göra. Förslaget gick igenom där.
Några minuter senare står Kristersson inför kamerorna, får frågan om det interna motståndet, och säger att han hellre hade sett en 18-årsgräns.
Total förvirring. Ville han att utskottet skulle rösta som det gjorde eller inte?
Gällde inte hans tidigare hårda krav att alla Moderaternas riksdagsledamöter måste ställa upp på hans linje?
I sak hade han ju rätt. Det är ingen stor sak att ändra möjligheten att byta juridiskt kön. Det går att ändra sig igen. Mest av allt är det en skriftlig bekräftelse på ens identitet.
Men nu har hans underliga agerande gjort att hela havet stormar. Sverigedemokraterna, som alltid varit emot alla förändringar som stärker hbtqi-personers rättigheter, kräver nu att Tidöpartierna ska riva upp alla planer på en ny lag.
Det är det ena exemplet. Det andra utspelade sig i vintras, när partierna frågade ut i TV om krisen i vården. Inför rullande kameror sade Kristersson att regeringen skulle se till att ingen ska behöva sägas upp inom vården.
Magdalena Andersson, som satt bredvid, höjde på ögonbrynen och frågade: ”hur ska du göra det?”
En stund senare hade Kristersson ändrat sig. Det var inte så han sagt, egentligen. Regeringen har inte makt över den saken, nämligen. Det har regionerna, och de går med stora underskott. Regeringen hade inga planer på att kompensera dem för det.
Så uppsägningar blir det. I tusental.
Hans uttalande skapade kaos även den gången, mest för att folk inte fattade vad han menade.
Kanske tycker Kristersson bara att det är jobbigt att inte alla tycker om honom. Kanske beror det på något annat.
Särskilt statsmannamässigt är det i alla fall inte.