Återigen kommer rapporter om personalbrist i vården. Den här gången är det sjukvården i Kalix som larmar.
”Långsiktigt ser jag risken att vi förlorar intensivvården”, sade läkaren Erik Öhman i NSD i går.
”Vi kan i längden inte upprätthålla intensivvård med sju iva-sköterskor när det skulle behövas 14”, fyllde iva-sjuksköterskan Mikaela Öhman i.
Det är nästa lite fascinerande att det år efter år kommit den här sortens rapporter utan att det tagits fram en fungerande nationell handlingsplan för att lösa problemen.
Någon kanske invänder att det tagits fram planer, men att de inte fungerat. Det är förstås sant. Helt utan åtgärder har det inte varit. Men uppenbarligen har de inte räckt till.
Löner och villkor är förstås en sak. Ska man locka unga människor inom vården att flytta till Kalix eller andra mindre kommuner i Norrbotten krävs det bättre villkor än på motsvarande tjänst i de större städerna. Det är ganska enkel matematik.
Självklart kan den stora tillväxten i regionen, som nu lyfter många orter, spela en roll för dragningskraften. Men löner och villkor kommer vara fortsatt viktigt.
Och just nu präglas vården snarare av ekonomiska problem som gör det omöjligt att göra de satsningar som skulle krävas. Regeringens satsning på sex extra miljarder i vårbudgeten utslaget för landets alla regioner imponerar inte. Bristerna är långt mycket större än så.
Inte ens Socialdemokraternas föreslagna tolv miljarder räcker för att göra en satsning av den magnitud som skulle krävas, även om det dämpar fallet bättre än regeringens politik.
Men det är också en mer övergripande fråga. Det var länge sedan Sverige hade en fungerande regionalpolitik, som tar ett samlat grepp om utvecklingen i hela Sverige. Ofta nämns Norge som en förebild, och det delvis relevant. Norge har visserligen sina enorma oljefonder, som gör förutsättningarna helt annorlunda än i Sverige, men de har också en lång tradition av ”distriktspolitik”, som bland annat låter intäkterna från naturresurser i högre stanna i de orter som har dessa naturresurser. De behöver inte i samma grad ta omvägen över huvudstaden för att sedan delas ut i form av bidrag från staten.
I vårdsektorn kommer personalbristen märkas för överskådlig framtid. Men vi måste också inse att vi inte kan rationalisera och effektivisera bort alla problem.
Det handlar också om resurser.