Sommarens extrema värme över i stort sett hela norra halvklotet gav oss en föraning om vad som kan hända om vi inte får stopp på den globala uppvärmningen innan den övergått i global överhettning.
Vi riskerar att få ett klimat som gör liv svårt eller rentav omöjligt på jorden.
Redan dessförinnan kan klimatförändringarna ha förvärrat konflikterna i världen, och satt igång stora folkförflyttningar.
Klimatet vet inga gränser, och vi har bara en planet att bo på. Dynamiken i klimatförändringarna kan inte förutses i detalj, men de stora dragen är forskarna överens om.
Sommarens extremväder är vad forskarna länge varnat för – ett mer oförutsägbart och aggressivt väder. Extremvärme är bara ett resultat av den förhöjda temperaturen på jorden - hittills en grad i genomsnitt. Andra yttringar är stormar, översvämningar, torka och höjda havsnivåer.
Avsmältningen av isar och snötäcken och upptiningen av tundror spär i sin tur på växthusgaserna genom att frigöra hittills bunden metangas, och sätter därmed ytterligare fart på uppvärmningen. Man har börjat tala om risken för en dominoeffekt, dvs att något till sist får alla brickor att rasa.
I Parisavtalet kunde majoriteten av världens länder ena sig om att försöka stoppa uppvärmningen vid två grader. Men Parismötet beställde samtidigt en rapport om vad som händer vid en uppvärmning på 1,5 grader. Den ska levereras under hösten och behandlas på FN:s 24:e klimatmöte i december.
Där kommer världens politiker att krävas på besked om vad de är beredda att göra för att rädda livsbetingelserna för framtida generationer, kanske redan för barn och barnbarn.
Förhoppningsvis sätter sommarens extremvärme i de delar av världen som släpper ut mest växthusgaser extra tryck på politikerna att göra mer för att få ner användningen av fossila bränslen.
Mandatperioder på fyra-fem år inbjuder inte till långsiktigt tänkande, och populismen är på frammarsch i många länder. En del länder lever på att utvinna och sälja fossila bränslen. Samtidigt pressas ledarna av torka, vattenbrist, luftföroreningar och naturkatastrofer.
Vad som krävs är upplysta väljare och demokrati. Människor måste skaffa sig en grundad mening, och kunna framföra den.
Hade Trumps väljare varit mer pålästa, hade de insett att presidentens hugskott att hoppa av Parisavtalet kan komma att stå dem och andra amerikaner dyrt.
I stort sett fortsätter dock ansträngningarna att begränsa utsläppen även i USA. Delstaterna och näringslivet går sin egen väg.
Övriga ekonomiska tungviktare i världen ställer fortfarande upp på Parisavtalet. Men utan USA blir det svårare att komma överens om hur bördorna ska fördelas, och om ”utsläppshistoriken”.
En kontinent som Afrika står för en mycket liten del av utsläppen, men drabbas hårdare än industriländerna av klimatförändringarna, och måste därför kompenseras.
Vi vet vad som behöver göras för att undgå en klimatkatastrof. Nu gäller det att vi tar till oss kunskaperna, och gör dem till vad idéhistorikern Sverker Sörlin kallar insikt och som också väger in känslorna, t ex medkänsla och solidaritet.
Utan stödet från frivilliga och EU, hade skogsbränderna i Sverige kunnat sluta riktigt illa.
Vi vet inte hur vädret blir de närmaste åren, men vi vet att klimatpolitiken blir viktig. Vill man att Sverige ska fortsätta tillhöra de ledande i världen när det gäller klimatarbetet, ska man rösta rödgrönt den 9 september.
Ett parti som man absolut ska undvika är Sverigedemokraterna, som saknar klimatpolitik och inte ens erkänner forskarvärldens slutsatser på området.