Det råder en tryckt och skärrad stämning i Europa efter terroristdåden i Paris.
Frågan är om den inte jagas upp i onödan av politiker med behov av att visa handlingskraft efter att i åratal negligerat problemen både på sina egna bakgårdar och det som hänt och händer i Mellanöstern.
När president François Hollande förklarar ”krig mot terrorismen” menar han förmodligen IS, ett sunnitiskt-salafistiskt terroristnätverk, som tillåtits utveckla ett skräckvälde i Irak och Syrien där man terroriserar miljontals andra muslimer.
IS borde för länge sedan ha tvingats bort från de områden som fungerar som fristad och ekonomisk bas för terroristerna. Men hittills är det bara kurderna som tagit upp kampen på marken.
Men Hollandes krigsförklaring kan också uppfattas som riktad mot republikens egna medborgare och Paris´ och Bryssels länge försummade förstäder. Det var ju därifrån självmordsbombarna kom, så långt de nu är identifierade.
Hur tas detta upp av miljontals andra franska medborgare med invandrarbakgrund, och stoppar man rekryteringen till IS från Frankrike och andra europeiska länder med krigiskt tal och repressiva metoder?
Finns det inte risk för att effekten blir den rakt motsatta, det vill säga att franska ungdomar känner sig tvingade att ta ställning för IS? Precis som terroristorganisationen vill med sitt tal om att den som inte är för IS är emot IS.
Det räcker att terroristjakten för tankarna till krig, och skrämmer upp människor som inte har ett dugg med terrorismen att göra.
Frankrike kan inte trolla bort sin stora muslimska befolkning. Den finns där och måste känna sig trygg och önskad och få samma ekonomiska chanser som andra medborgare, om den civila freden ska kunna återställas i landet.
Alla länder måste skärpa vaksamheten mot både utländsk och inhemsk terrorism, med och utan koppling till IS. Men krigsretoriken gör större skada än nytta.
En vapenvila i Syrien, som USA, Frankrike, Turkiet, Ryssland, Iran och Saudiarabien ställer sig bakom, kan tvinga fram en gemensam militär insats mot IS, som naturligtvis inte vill ha fred.
Men IS kommer säkert att leva vidare och även vara i stånd att organisera terrordåd, särskilt i Mellanöstern. Tills organisationen konkurreras ut av någon annan våldsbejakande sekt.
De europeiska länderna måste, i nära samarbete, nysta upp de nätverk som redan är verksamma i Europa, stoppa rekryteringen till IS och andra terroristorganisationer och sätta upp en hårdare attityd mot dem som ändå åker för att delta mördandet och som hittills kunnat återvända som efter en semesterresa.
Det kan bli nödvändigt att ge polisen större befogenheter, men vi får inte tänja rättssamhällets gränser med undantagslagar och massövervakning.
Huvuddelen av terrorismen drabbar muslimer, inte kristna européer. Inget europeiskt land kvalar ens in på terroristernas tio i topp-lista. I toppen finns bland andra Irak, Afghanistan och Syrien. Det är dessa länder som levererar huvuddelen av flyktingarna till Europa.
Det är skamligt att vissa regeringar i Europa – t ex Polens och Ungerns – misstänkliggör offer för terrorn för att slippa ta emot flyktingar.
EU bör överväga sanktioner mot länder som bryter både mot EU-solidariteten och EU:s stadga för mänskliga rättigheter. Samtidigt måste EU vidta snabba och resoluta åtgärder för att samordna flyktingmottagandet.
Det nuvarande kaoset undergräver förtroendet för det europeiska samarbetet och stärker de främlingsfientliga krafterna i Europa. Det spelar terroristerna i händerna.