När detta skrivs har det svenska politiska, ekonomiska och kulturella etablissemanget just återvänt från Almedalen, där de hållit seminarier, minglat och twittrat om och till varandra. Det var internationalisten Olof Palme som från ett lastbilsflak lade grunden till detta evenemang. Palme häcklade förvisso motståndarna så att flisorna rök. Men världen var alltid närvarande i hans tal, glöden och medkänslan med fattiga och förtryckta likaså.
Det är annorlunda idag. Den stenhårda kampen om medelklassväljarna ska helst handla om ”livspuzzel” och skattesänkningar för dem som redan har välbetalda jobb. Folk som har två bilar vill inte höra talas om klimatförändringar eller internationell solidaritet. De vill ha råd med en båt och ännu fler semesterresor till Thailand. Där allt är billigt och ”vänligt”.
I dagens Almedalen har världen på något sätt försvunnit, globaliseringen till trots. I alla fall i de politiska talen. Politikerna orkar inte ens säga några ord om den oroande utvecklingen i närmaste grannlandet Ryssland. Det borde annars ha varit ett tacksamt ämne för oppositionen att påpeka att Gotland inte har kvar ett enda reguljärt förband. En stor del av våra gripbara soldater finns numera - i Afghanistan.
USA:s spioneri på oss alla via amerikanska IT-företag, och avlyssningen av västeuropeiska länder och EU-kontor, hade varit ett givet ämne på Palmes tid.
Och Palme hade kraftigt fördömt de europeiska regeringar som tvingade ner Bolivias president Morales i Wien för att på USA:s order söka igenom hans flygplan på jakt efter spionavslöjaren Snowden. En skamlig och folkrättsvidrig behandling av en demokratiskt vald president i Latinamerika.
Men det ämnet var för hett i Almedalen. Liksom militärkuppen i Egypten, kriget i Syrien, drönarattackerna i Pakistan och, de sociala och/eller politiska oroligheterna i Brasilien och Turkiet. Inte ens EU:s djupa ekonomiska och politiska kris anses värd att avhandla i ett Almedalstal, annat än i några svepande formuleringar.
Fredrik Reinfeldts anförande saknade helt internationella referenser. Stefan Löfven talade om att rättvisa och demokrati ska gälla i hela världen, men tog inte ställning i en enda konkret fråga.
Är vi svenskar så självgoda som politikerna tycks utgå från, eller är våra folkkvalda ängsliga för att spräcka glasbubblan och släppa in en värld som kräver svar på en rad svåra frågor? Som ingen av dem har svaret på.