Mer än 61 miljoner amerikaner röstade på Trump i det amerikanska presidentvalet. Av rapporteringen kan man tro att de flesta var äldre arbetslösa vita män. Frustrerade över att kvinnor och minoriteter får rättigheter och tar för sig i det amerikanska samhället, orkade de inte se en kvinna efterträda en färgad man som president. I Trump fann de en som förstod deras våndor.
I själva verket var det den vanliga vita medelklasshögern, kvinnor och män, som fixade valsegern åt Trump. De som brukade rösta på Reagan, Bush den äldre och Bush den yngre, John McCain och Mitt Romney. I nästan samma proportioner som 2012. De förfasade sig litet över Trumps språkbruk, men att han inte betalt federal skatt på femton år sågs snarast som en merit. De var varken arbetslösa eller fattiga. Ett ganska vanligt val alltså, det var bara kandidaten som stack ut.
Sedan hör det till den amerikanska politiska kulturen att misstro ”etablissemanget” i Washington, vilket inte hindrar att man väljer om sina senatorer i årtionden. Miljardären Trump lovade att ”dränera träsket” när han kom dit.
Nu är han i färd med att rekrytera en härskara av politiska proffs, förmögna och inflytelserika insiders, tjänstemän och generaler ur samma etablissemang. Och en hel del vänner och bidragsgivare.
Det hör också till att amerikanerna vill ha förändring när ett parti suttit två perioder i Vita huset. Det räckte inte att Hillary Clinton var kvinna. Hon var alltför förknippad vid det gamla. Men hon ser ut att få bortåt två miljoner fler röster än Trump, som alltså inte har någon majoritet av amerikanerna bakom ryggen.
Håller Trump inte sina luftiga vallöften, riskerar republikanerna ett bakslag redan i kongressvalet om två år.
Trump var en entreprenör som såg en chans att slå sig in i republikanernas primärvalskampanj, när partiet förlamades av fraktionsstrider. Han har ingen särskild grupp att tacka för sin framgång.
Det kan göra det lättare för honom att få igenom en del förslag i kongressen, t ex vallöftet om stora offentliga investeringar. Där kan republikanerna tvingas svälja sina ideologiska betänkligheter, samtidigt som Trump kan räkna med stöd från demokraterna.
Trump skulle alltså kunna få en del uträttat i inrikespolitiken, om han avstår från de värsta galenskaperna på invandringsområdet och låter bli att attackera demokraternas hjärtefrågor, som t ex Obamas sjukvårdsreform, en fråga som han redan tycks ha släppt.
Den amerikanska ekonomin går bra, och strular Trump inte till den med internationell oro och handelskrig, ser utsikterna goda ut för de närmaste åren.
Det ligger naturligtvis ingen realism i att starta upp kolgruvor och stålverk som inte längre behövs. Kommer produktion tillbaka till USA, är det inte samma jobb som förut. Vad som behövs är, i USA som i Sverige, åtgärder som gör arbetskraften mer produktiv - utbildning, arbetsmarknadspolitik och ett socialt skyddsnät som inte är knutet till företagen. Sedan behöver USA som andra länder delta i den globala arbetsfördelningen, vilket också är bra för stabiliteten i världen.
Trump är den sämst förberedde ledare som tillträtt i något större västland, med förvirrade idéer om USA:s roll i världen, och i stället för att göra ”Amerika stort” håller han på att försvaga landets inflytande.
Det första året kan bli en katastrof, om han inte raskt reder ut vilka värderingar den nya amerikanska administrationen står för och vilket förhållande den vill ha till omvärlden.
USA kan inte isolera sig, och världen är inget kasino