Theresa May tog förra sommaren över som premiärminister i Storbritannien efter David Cameron genom en intern process i det konservativa partiet. Utan eget folkligt mandat och med bara några rösters övervikt i parlamentet, slog hon in på en kompromisslös linje i Brexitfrågan.
May uteslöt inte ens en ”no deal”, alltså ingen uppgörelse alls med EU. En orealistisk, ja extrem ståndpunkt. Britterna kan inte säga ett enkelt nej till Europa. Brittiska produkter går ofta fram och tillbaka över kanalen, innan de i stor utsträckning säljs till konsumenter och företag i Europa. Britterna behöver ha finansiellt samarbete med Europa. Man kan inte heller säga nej till allt legalt samarbete.
Politiskt betydde Mays agerande att hon körde över den halva av befolkningen som inte ville gå ur EU. Detta utan ett nyval som gav henne och parlamentet mandat att agera så i landets viktigaste fråga på årtionden.
Helomvändningen i nyvalsfrågan förklaras inte bara av att EU visat större enighet och styrka än väntat under våren. May frestades säkert också av chansen att krossa oppositionen.
Labour befann sig i djup kris, och opinionsundersökningarna pekade på en jordskredsseger för de konservativa. När mindre än en vecka återstår till valet, är den ledningen så gott som utplånad.
May kan ha gillrat en fälla, som hon själv faller i. Även om hon får en majoritet, kommer den troligen inte att motsvara förväntningarna, och själv kommer hon att – med rätta – kritiseras för en medioker insats.
May är ingen Thatcher, men hon har ändå fått problem med sociala frågor, som till exempel när hennes valmanifest visade sig innehålla krav på att dödsbon efter äldre och funktionshindrade skulle krävas på kostnaderna för den hemtjänst de fått.
May ville att valet skulle handla om ledarskap, inte Brexit. Men själv har hon framstått som osäker, och fegat ut från debatter med Labourledaren Jeremy Corbyn. Denne har i sin tur gjort en engagerad insats; talat om vad som bekymrar britterna – skolavgifter, minimilöner, cykelbudsjobb, bostäder o s v – och anslagit en resonabel ton i förhållande till EU.
Att Labour kräver att staten får ett större inflytande över de uselt skötta privatiserade järnvägarna och eldistributionen, tycks inte skrämma de brittiska väljarna. Inte heller att Corbyn vägrat svara på absurda frågor som om han skulle ”trycka på knappen” om England utsattes för en kärnvapenattack. Vilket May förmodas göra utan att blinka.
Men opinionsmätningar har visat sig opålitliga i Storbritannien, och valsystemet gör det svårt att räkna om opinionssiffrorna till mandat. Vi vet inte vad som händer med det kollapsade Ukips fyra miljoner väljare. Stannar de hemma på valdagen, eller går de och röstar på ett annat parti?
Många unga har ställt upp för upp för Corbyn under kampanjen, men har de lärt sig att rösta också? Och hur röstar skottarna denna gång?
Osäkerheten späs på av två större terrordåd. Vad som hände i Manchester tycks inte ha gynnat May, trots den stora uppmärksamhet hon fick. Kanske för att hon som inrikesminister varit ansvarig för terroristbekämpningen och minskat antalet poliser. Men det nya dådet i London kan förändra detta.
En seger på mindre än 50-60 mandat kommer att tolkas som ett bakslag för May, och tvinga henne att ta större hänsyn till den Brexitkritiska opinionen i fortsättningen.
Corbyn har klarat kampanjen klart bättre än förväntningarna, men är kanske inte den ledare som Labour behöver för att komma tillbaka till makten. Om det inte mot förmodan sker nu.