Västvärlden ser ut att ha fått nog av Putin-Rysslands aggressiva utrikespolitik och brott mot internationella lagar och uppförandekoder, och slår nu tillbaka med en enighet och kraft som inte skådats sedan kalla kriget. Totalt deltar i skrivande stund ett 25-tal länder och organisationer i aktionen, och bortåt 150 ryska diplomater är på väg att kastas ut ur Europa, USA och Australien.
Formellt riktar sig utvisningarna mot nervgasattacken mot en före detta rysk dubbelagent och brittisk medborgare och hans dotter i Storbritannien, ett dåd som också utsatte andra britter för livsfara.
Det förmodat ryska mordförsöket var på flera sätt ett brott mot internationella lagar.
Kemiska vapen är i sig förbjudna, och Ryssland borde inte inneha sådana, än mindre använda dem. Ryssland har tidigare bundits vid ett statsmord i Storbritannien, den gången utfört med radioaktivt material.
Men det handlar inte bara om mord och mordförsök på brittisk mark, eller om inblandning i andra länders val.
Sedan Putin 2008 har Ryssland invaderat Georgien och stannat där, erövrat Krim och invaderat östra Ukraina, där man bär ansvaret för tusentals liv, inklusive nedkjutningen av ett passagerarflygplan med ryska vapen.
I Syrien har Ryssland utfört massiva flygbombningar till stöd för diktatorn och massmördaren Assad, och använt, eller i varje tillåtit den syriska regimen att använda kemiska vapen och napalm. Vapen som Putin hade lovat det internationella samfundet att ta hand om och förstöra.
Det är inte uteslutet att Putin kommer att kunna bindas vid krigsbrott i Syrien.
Diplomati är viktigare än någonsin, och utvisningen av ryska diplomater (som Ryssland besvarat med att utvisa motsvarande antal västdiplomater plus provocerande militära aktiviteter i södra Östersjön) främjar naturligtvis inte en dialog med Ryssland.
Låt vara att det till största delen handlar om spioner som ändå inte bidrar till konstruktiva kontakter.
Rysslands uppträdande under de senaste åren visar inte heller på något större intresse för en dialog med Europa. Vad Putin trodde sig tjäna på att provocera fram den här reaktionen är svårt se.
Vare sig Putin ville imponera på de ryska väljarna inför presidentvalet, sända en signal till sina spioner att han kan nå dem över allt om de hoppar av, eller förödmjuka ett försvagat Storbritannien, gjorde han ett stort misstag. Hans eftertraktade gloria som internationell statsman har hamnat rejält på sned.
Isoleringen har ett pris. Den ryska ekonomin stagnerar, landet kan inte konkurrera med väst annat än på det militära området, och det nätverk av ”klienter” som Putins styre vilar på är fruktansvärt korrupt.
Skandalbranden i ett köpcentrum i Sibirienvak, där många barn dog därför att ägaren helt nonchalerat säkerheten, visar hur systemet fungerar i praktiken.
En dag kopplar ryssarna ihop dessa brister med Putins styre, och då kan det gå fort utför med hans popularitet. Problemet är att ryssarna är illa förberedda för demokrati, och att ännu farligare krafter – fascister och nationalistiska militärer – kan träda fram på scenen vid tecken på oro i landet.
Slutsatser för Europa – och Sverige? Odla de kontakter som är möjliga, stäng inte nyttiga kanaler i onödan. Men var vaksam mot alla försök till inblandning, och göd inte i onödan den ryska oljeekonomin genom energiköp som ger Putin ytterligare utpressningsmöjligheter mot Europa.
Godkännandet av en ny pipeline genom Östersjön till Tyskland, Nordstream 2, är i det här sammanhanget en obegriplig motsägelse. Sverige borde höja rösten i Berlin.