Socialdemokraterna i Danmark tog en överraskande seger i valet tidigare i veckan. Trots att partier suttit i regeringsställning under en svår pandemi och trots att två nya partier tog sig in i det danska parlamentet ökade S sitt väljarstöd.
Det är fortfarande oklart om det blir en regering med stöd av vänstern eller av mittenpartierna i dansk politik. Men en S-ledd regering lär det bli.
En förklaring till framgången är den fråga som dominerat i dansk politik under valrörelsen. Sjukvården.
Inte invandringen. Inte brottsligheten. Inget av det vi vant oss vid att dansk politik handlar om.
Vården och andra delar av välfärden är socialdemokratins hemmaplan, både i Danmark och Sverige. Där har partiet har sitt starkaste stöd om man frågar väljarna. Där blir den klassiska höger-vänsterskalan tydlig.
Det har också länge varit den danska socialdemokratins strategi. Under många år var de hårt pressade av Dansk Folkeparti, som med sin främlingsfientliga politik för noll migration och kamp mot det mångkulturella samhället tog väljare från S.
Steg för steg närmade sig Socialdemokraterna den politiken. Jag blev själv helt paff när jag för några år sedan hörde ett anförande av partiledaren Mette Frederiksen.
Hon ägnade nästan hela talet åt att tala om ”problemet med muslimerna” och vikten av att de som kommer till Danmark inte ska vara så många, och att de som redan är där anpassar sig till det danska samhället.
Den strategin har gjort att de flesta partier i Danmark i dag accepterar en mycket strikt migrationspolitik och en etno-nationalistisk syn på vad samhället bör vara.
Och därmed övergår den politiska dagordningen till något annat.
Det är troligen detta som gör att Magdalena Andersson i dag är helt tyst när det kommer till den nya regeringens migrations- och kriminalpolitik.
I en intervju i Expressen nyligen kunde hon inte ens kritisera de föreslagna minskningen av antalet kvotflyktingar från omkring 6 000 till 900.
Andersson hoppas att det ska flytta debatten till frågor som passar S bättre.
Det kan vara framgångsrikt. Men det kan också göra att många väljare upplever politiken som ett spel där värderingar inte spelar någon roll. För vad gör det med ett parti om det så lättvindigt ändrar uppfattning i en fråga som rör humanism och solidaritet?