Vad gör vi i Afghanistan?
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Hur har Sverige hamnat i krig i det avlägsna bergslandet Afghanistan, och vilka svenska intressen är det våra soldater försvarar där borta? Hur länge ska vi stanna? De officiella svaren blir alltmer svävande.
I början skulle Sverige stödja säkerheten runt huvudstaden. Efter hand har uppdraget utvidgats och ISAF har knutits allt hårdare till de stridande amerikanska förbanden. Operationen har permanentats och blivit en regelrätt ockupation av landet. Syftet sägs vara att stabilisera situationen, så att ett fredligt återbyggnadsarbete ska kunna komma i gång. Men de civila insatserna är små jämfört med de militära. En hel del av biståndspengarna försvinner i Karzai-administrationens fickor och få afghaner har fått det bättre.
Nu ska det hållas val i Afghanistan och det har fått motivera en upptrappning av den utländska militära närvaron, med intensifierade strider som följd. Juli blev den blodigaste månaden sedan invasionen 2001, och kriget ifrågasätts nu både i USA och Storbritannien. I USA talar man öppet om att sätta en tidsgräns för kriget. Var finns den svenska exit-planen?
Hur har den svenska regeringen och riksdagen tänkt sig att insatsen i Afghanistan, som är inne på sitt åttonde år och kräver allt större resurser, ska avvecklas?
Vad gör vi om/när svenska trupper på allvar attackeras i Afghanistan och svenska militärer dödas i regelrätta strider? Sänder förstärkningar, eller sticker därifrån? I stället för att besvara dessa frågor, gräver regeringen och militären ner sig i detaljer om stridsfordon, som om utrustningen vore huvudproblemet.
Vad skulle då hända om trupperna drogs tillbaka? Skulle skolorna rivas och biståndsarbetarna mördas? Skulle opiet flöda ännu friare? Inte nödvändigtvis. Talibanerna är inte den enda politiska kraften i Afghanistan. Alla vill inte tillbaka till medeltidens mörker.
Försvinner de utländska soldaterna, mister talibanerna det starkaste argumentet för sin politiska och militära kampanj. Förr eller senare måste landet ställas på civil fot. Ockupationen förvärrar problemen, löser dem inte.