Om någon för två veckor sedan hade sagt att vi i dag skulle betrakta ett fullskaligt krig på europeisk mark, med tusentals döda och fruktansvärda scenen av skräck och flykt, hade inte många trott på det.
Men nu vet vi.
Bilderna från Kiev, Charkov och andra ukrainska städer får mig att minnas resorna till Sarajevo under kriget där på 90-talet.
Samma utbombade hus, sönderbrända bilar och totala kaos. Samma tomhet i människornas blickar.
Ja, nu vet vi. Kriget på Balkan på 90-talet var inte slutpunkten på en tid av kaos efter murens fall. Det är perioden under 90-talet fram till nu som varit en parentes. En period under vilken vi tänkt oss en ny, öppnare världsordning, där demokratin skull segra.
Steg för steg.
Men obevekligt.
Så blev det inte, och därmed måste Sverige, liksom resten av Europa, ompröva en rad av de ”sanningar” som etablerades efter Sovjetunionens kollaps.
För det första försvaret. Där har en omprövning redan påbörjats, sedan den socialdemokratiskt ledda regeringen tog över 2014. Nedläggningen av värnplikten, orkestrerad av regeringen Reinfeldt, var helt uppenbart ett misstag.
I dag har försvarsförmågan stärkts igen, men det krävs ytterligare satsningar.
För det andra vapenexporten. Beslutet att skicka vapen till Ukraina var unikt, men kan följas av flera liknande i framtiden.
Det betyder inte att Sverige ska lämna sin restriktiva politik, men det innebär att vi erkänner andra staters rätt att försvara sig mot direkta anfall även i den meningen att det erkännandet kan innebära att vi förser dem med vapen.
För det tredje handlar det om världsordningen.
Vi är tillbaka i en kalla krigets logik, och där handlar det både om Rysslands och Kinas nya roller. Och på samma sätt som under kalla kriget finns det skäl att hålla huvudet kyligt.
I sådana här lägen finns en risk att man börjar betrakta alla fiendens fiender som sin vän, även om dessa vänner själva är redo att begå övergrepp och kränka de mänskliga rättigheterna.
Något sådant är inte fallet i det nu akuta läget. Men det kan uppstå. Och då måste just de mänskliga rättigheterna och arbetet för demokrati vara vägledande. Det är där vi bör hitta vår kompass. Inte i maktspelet.