Om Obama var en försiktig general i världspolitiken, är Donald Trump en förvirrad general som ger order och kontraorder om vartannat, som smädar utländska ledare ena dagen och smickrar dem nästa dag och som saknar intellektuell kapacitet att tänka ut en sammanhängande och långsiktig strategi.
Bristen på utrikespolitisk strategi har kommit i öppen dager under Trumps första utlandsresa, som gick till Mellanöstern (Saudiarabien och Israel, inklusive det ockuperade Palestina) och Europa (påven i Rom, EU och Nato i Bryssel och G7-toppmötet på Sicilien).
Medan Obama försökte styra upp den demokratiskt valda regeringen i Irak och hjälpa den att bekämpa IS (miljonstaden Mosul är snart befriad), valde Trump att besöka den religiösa diktaturen Saudiarabien, jihadismens vagga.
Där sålde Trump vapen för hundratals miljarder. Vapen som den ortodoxa sunnitiska regimen framför allt ska använda för att bekämpa det shiitiska Iran, vars politiska isolering Obama ville bryta genom kärnvapenavtalet, och som just hållit ett val, där reformvännerna segrade.
Saudierna kommer också att använda vapnen i kriget i grannlandet Jemen, där de civila lider oerhört just nu, och för att förtrycka sin egen shiitiska minoritet.
Trump fortsatte till Israel, där han lovade den högernationalistiska regeringen stöd mot samma förmenta fiende, Iran. Sedan han först klappat den av israelerna kontrollerade klagomuren i Jerusalem.
Inte ett ord om ockupationen, de israeliska bosättningarna på Västbanken eller den tvåstatslösning som det internationella samfundet, inklusive USA, förordar.
Detta är naturligtvis ingen fredspolitik för Mellanöstern. Det är att uppmuntra religiösa fraktionsstrider, extremism och förtryck, och att stödja den ena sidan i en regional maktkamp, där det folkrika Iran med sin tusenåriga historia av självständighet har lika berättigade intressen som de sent förenade stammarna på den Arabiska halvön.
I Bryssel spädde Trump på osäkerheten om huruvida Europa kan räkna med USA i händelse av ett angrepp.
Till skillnad från tidigare tillträdande amerikanska presidenter, nämnde Trump inte de ömsesidiga säkerhetsgarantierna i Natostadgans Artikel 5. I stället läxade han på nytt upp de europeiska ledarna för att de satsar för litet på sitt försvar.
Det kan vara berättigat, och Europa bör ta ett större ansvar för sin säkerhet. Särskilt som Trump och personer i hans omgivning fortfarande tycks vilja överse med Rysslands aggressiva utrikespolitik och brist på demokrati.
I ett skarpt läge, kommer USA:s politiska ledning, inte Nato, att besluta om och hur amerikansk militär ska sättas in i händelse av ett angrepp på ett europeiskt land.
Garantin är inte absolut.
Säkerhetsgarantier som ingen tror på, har inte mycket avskräckande effekt. Och om inte ens medlemmar av försvarsorganisationen kan känna sig säkra på USA:s hjälp, kanske icke-medlemmen Sverige ska fundera på vad amerikanska generalers och politikers försäkringar är värda. Som nu senast försvarsminister James Mattis uttalande i Dagens Nyheter: ”Om Sverige hamnar i knipa – då kommer vi”. Kan vi verkligen lita på det?
Trump verkar inte älska Sverige, lika litet som han gillar EU och Nato.
Till allt detta kommer osäkerheten om hur lång Trumps presidentur blir. Han har redan skaffat advokat för att försvara sig vid en eventuell riksrättsprocess. Ett bekymmer som han nu återvänder till.
Få skulle beklaga att Trump försvann från världsscenen, men ett oförutsett presidentskifte i USA ökar inte säkerheten på kort sikt.