Få förväntar sig att Trumps förestående besök i Europa, där han bland annat kommer att delta i Natos toppmöte i Bryssel 11-12 juli och sedan möta Putin i Helsingfors 16 juli, kommer att lösa några problem. Desto fler fruktar att han skapar nya problem för Europas – och Sveriges – säkerhet.
USA:s nuvarande president har från första början visat att han inte älskar allianser och gamla vänner. Lojalitet erkänner han bara i betydelsen lojalitet mot honom själv.
Trump blandar friskt handels- och säkerhetsfrågor, utifrån en föreställning om att USA missgynnas av alla multinationella arrangemang, fast de ofta kommit till på USA:s initiativ, och i de flesta fall tjänat – och tjänar – USA:s intressen väl.
USA:s har naturligtvis rätt att ifrågasätta om alla länder tar sin rimliga andel av kostnaderna för försvaret av det nordatlantiska området. Även om det inte är rimligt att jämföra USA:s försvarskostnader med Europas eftersom de täcker en mycket större del av världen. USA:s kvarvarande baser i Europa används också för rent amerikanska uppdrag i till exempel Mellanöstern. Omvänt har Nato satts in i USA:s krig i Afghanistan.
Men Natosamarbetet håller inte om medlemmarna börjar tvivla på att USA, Natos militära ryggrad, verkligen står bakom alliansens kollektiva försvarsgarantier.
Trumps tullar på europeiskt stål och aluminium, som till på köpet motiverats med att importen från Europa (och andra allierade som t ex Kanada) äventyrar USA säkerhet, har också skadat sammanhållningen och tilltron till USA som samarbetspartner.
Trumps relationer till de viktigaste europeiska ledarna har samtidigt blivit allt sämre, och de som försökt närma sig honom, t ex Frankrikes president Emmanuel Macron, har utnyttjats för oblyga försök att komma åt andra EU-ledare, t ex Angela Merkel, och hela Europasamarbetet.
Allt fler frågar sig om Trump ens står bakom grundläggande principer för Nato och det transatlantiska samarbetet som demokrati och mänskliga rättigheter.
Samtidigt som den politiska klyftan mellan Europa och USA har vidgats, har mycket litet ändrats på marken. Sanktionerna mot Ryssland har till och med skärpts, och på mötet i Bryssel diskuteras en förstärkning av försvaret av Baltikum och Polen.
Den amerikanska militären, med försvarsminister James Mattis i spetsen, har visat ökat intresse för försvaret av Östersjöområdet, vilket skickligt utnyttjats av försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Detta kan raseras av ett oberäkneligt uppträdande av Trump på Natomötet, och framför allt av hur han agerar när han möter Putin.
Trump har en mystisk relation till Ryssland, som utreds av en särskild åklagare. Kanske är han bara fylld av beundran för en annan predator på världsscenen. Precis som han föll pladask för Nordkoreas diktator Kim Jong-Il.
Frågan är vad Trump tänker ta upp med Putin. Syrien? USA:s politik är oklar och förhandlingspositionen svag, särskilt utan västvärldens helhjärtade stöd. Ukraina? Det är länge sedan USA visade något intresse för Rysslands faktiska ockupation av östra Ukraina, och Krim tycks man för länge sedan ha gett upp. Putin vill bli av med sanktionerna, och splittra Europa.
Dessbättre begränsas Trumps utrymme för eftergifter av den amerikanska kongressen.
Tills USA tillfrisknat politiskt och åter kan utöva ett positivt inflytande, är Europa den viktigaste demokratiska kraften i världen. Det är viktigt att Sverige visar sitt stöd för EU, men frågan är för viktig för att bli ett slagträ i en illa förberedd debatt med populister.