Svenskarna har hanterat terrordådet i Stockholm med lugn och värdighet. Myndigheterna har gjort vad de förväntades göra, och politikerna har låtit bli att utnyttja det inträffade för partipolitiska syften. Kanske för att alla partier har ansvar för de brister i beredskapen som också uppdagats, t ex att polisen inte haft resurser att verkställa beslutade utvisningar.
Det verkar litet naivt att tro att människor som kommit hit åberopande asylskäl som de inte haft, snällt ska packa ihop och lämna Sverige när de fått sitt avslag. Man frågar sig också om det ska vara så enkelt att stjäla en tung lastbil som att kliva in i en öppen förarhytt och vrida om tändningsnyckeln. Och ska livligt frekventerade gågator över huvud taget vara tillgängliga för obehöriga fordon?
Det har upprepats som ett mantra att man inte kan skydda sig mot terrordåd. Det är en lika felaktig som farlig föreställning. Varje dag vidtas åtgärder som förhindrar eller försvårar terrordåd i Europa.
Det är inget ödesbestämt att personer som oftast redan är kända av myndigheterna ska kunna planera och genomföra våldsdåd i stor skala. Det normala är att detta förhindras, på ena eller andra sättet.
Omständigheterna kring dådet i Stockholm visar att terrorister utnyttjar blottor i vår beredskap. Brister vi inte tänkt på, eller som vi varit medvetna om men inte gjort något åt.
Det är viktigt att vi tar fasta på det, och gör vad vi kan för att försvåra attacker. Vi behöver inte bygga om våra städer till ointagliga borgar för det.
Det handlar om försiktighetsåtgärder och ökad vaksamhet, skärpt lagstiftning (t ex när det gäller deltagande i terrornätverk) och tillräckliga resurser för myndigheter som har ansvaret för säkerhet och brottsbekämpning.
Det handlar inte minst om internationellt samarbete. Terrorismen har oftast internationella rötter, och utan varningar och information från andra länder i Europa skulle vi stå oss slätt i kampen mot terrorism.
Den terrorism som drabbar Europa, är i sin tur bara rännilar av det våld som dagligen drabbar länderna i Mellanöstern och Afrika. Terrorismen har många förtecken, nätverken ingår allianser och byter ”varumärken”.
IS, som är den mest kända och förgrenade jihadistiska terrorsekten, tilläts erövra stora områden i Syrien och Irak och etablera en religiös stat (”kalifat”).
Nu börjar världen samla sig mot dessa mördare, och snart kan IS vara bortdriven från miljonstaden Mosul i Irak, där blodiga gatustrider nu pågår med många civila offer, och från sin ”huvudstad” Raqqa i Syrien.
Många IS-krigare har dödats. Andra har skickats hem och nyrekryteringen från Europa har nästan avstannat. Men sekten är långt ifrån krossad, och den fortsätter propagandan.
Det är svårt att se ett slut på terrorismen, så länge förhållandena i Mellanöstern, Afrika och Centralasien präglas av instabilitet, inbördeskrig, diktatur, korruption, och nu också svält. Stormaktsmotsättningar om Syrien hotar att förvärra läget ytterligare. Ryssland räddade Assad, och försvarar nu hans fortsatta gasattacker mot sitt eget folk. Trump straffar Assad med 59 kryssningsrobotar, men har ingen strategi för Syrien. Han säger själv att hans utrikespolitik ska bli oförutsägbar, och det tvivlar ingen på.
Vår plats i FN:s säkerhetsråd skyddar oss inte mot dagens terrorister. Men vi kan kanske bidra till att de blir något färre.
Terrorismen är behandlingsbar, och om inte människans DNA förändrats, kommer även denna våg av ondska och våld att ebba ut en dag.