Svenskarna har hanterat terrordådet i Stockholm med lugn och värdighet. Myndigheterna har gjort vad de förväntades göra, och politikerna har låtit bli att utnyttja det inträffade för partipolitiska syften. Kanske för att alla partier har ansvar för de brister som också uppdagats, t ex att polisen inte haft resurser att verkställa beslutade utvisningar.
Det är litet naivt att tro att människor som kommit hit åberopande asylskäl som de inte haft, snällt ska packa ihop och lämna Sverige när de fått sitt avslag.
Alla som fått avslag är naturligtvis inte potentiella attentatsmän, men nog är det att bädda för problem att låta dem stanna i landet. Man frågar sig också om det ska vara så enkelt att stjäla en tung lastbil, och sedan braka in på en livligt frekventerad gågata.
Det har upprepats, som om det vore en självklarhet, att man inte kan skydda sig mot terrordåd. Men det är inget ödesbestämt att personer som oftast redan är kända av myndigheterna ska kunna planera och genomföra våldsdåd i stor skala.
Varje dag vidtas åtgärder som förhindrar eller försvårar terrordåd i Europa. Det internationella samarbetet på området blir allt bättre, inte minst tack vare EU.
Den terrorism som drabbar Europa, är i sin tur bara rännilar av det våld som dagligen drabbar länderna i Mellanöstern och Afrika.
Den jihadistiska terrorsekten IS tilläts erövra stora områden i Syrien och Irak och etablera en religiös stat (”kalifat”). Regionala konflikter, stormaktsmotsättningar och religiös extremism har försvårat kampen mot terrorismen, men snart kan IS vara bortdriven från miljonstaden Mosul i Irak, där blodiga gatustrider nu pågår, och från sin ”huvudstad” Raqqa i Syrien.
Många IS-krigare har dödats, andra har skickats tillbaka till sina hemländer och nyrekryteringen från Europa har nästan avstannat. Men sekten är långt ifrån krossad, och den
fortsätter att propagera för sina sjuka idéer.
Det är svårt att se ett slut på terrorismen så länge förhållandena i Mellanöstern och delar av Afrika präglas av instabilitet, fattigdom, korruption, och nu också ren svält. Ryssland räddade Assad, och försvarar hans gasattacker mot sitt eget folk. Trump straffar Assad med 59 missiler, men har ingen strategi för Syrien.
USA och Ryssland bär samtidigt ett tungt ansvar för att situationen i Mellanöstern spårat ur. Det var Sovjets krig i Afghanistan under 1980-talet för att stödja en marxist-leninistisk regering i Kabul som satte fart på det heliga kriget, med benäget bistånd av CIA. Något som amerikanerna skulle ångra, för jihadisterna blev med tiden al-Qaida. Sedan kom USA:s invasion av Irak 2003 för att störta Saddam Hussein, vilket lyckades.
Kruxet var bara att den sunnitiska minoritet som Hussein stött sig på blev arbetslös och lyhörd för det sunnitiska al-Qaida/IS, som man började göra gemensam sak med i upproret mot USA och det nya styret i Bagdad. Saddams officerare ställde sin militära erfarenhet till IS´ förfogande, och sunnitiska klaner jämnade vägen för framryckningen. Men det stödet har avtagit när man sett det meningslösa våldet.
Upproret mot diktatorn Assad i Syrien, som hade sin bakgrund i den arabiska våren 2011, gick snett på grund av den utländska inblandningen. Ingen fred är i sikte, och det är ont om goda lösningar. Detta gynnar IS.
Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd ger oss en möjlighet att lösa konflikter, skydda människor och förbättra sociala och ekonomiska villkor.
Terrorismen är behandlingsbar, och en dag kommer även denna våg av ondska och våld att ebba ut.