24-27 mars besöker president Obama Europa för att bland annat delta i två toppmöten. Vid det ena, i Haag, ställs han enligt planerna öga mot öga med den ryske presidenten Vladimir Putin. Med honom ska han diskutera ”kärnvapenterrorism”, ett tio år gammalt program om hur man ska förhindra stölder av nukleärt material ur militära förråd, som alla redan är överens om.
De ska alltså inte diskutera Putins annektering av Krim, som enligt modellen för Hitlers ”Anschluss” av Österrike 1938 ska bekräftas av en välregisserad folkomröstning.
Man ska inte ens påminna varandra om att USA, Ryssland och Storbritannien 1994 gav Ukraina garantier för sin territoriella okränkbarhet mot att landet lämnade ifrån sig sina kärnvapen.
Obama och Putin ska inte heller prata om de hundratals taktiska kärnvapen som Nato och Ryssland fortfarande har uppställda i Europa, eller när USA och andra länder ska ratificera det fullständiga provstoppsavtalet. Eller några andra nedrustningsfrågor.
Som Hans Blix, före detta utrikesminister och IAEA-chef, konstaterade härom veckan, ligger nedrustningspolitiken numera ”i koma”. Och ingen tycks vilja återuppväcka den.
Sedan blir det toppmöte med EU i Bryssel, som företrädesvis ska ägnas åt ekonomiska frågor.
Förhandlingar pågår sedan en tid om ett avtal mellan EU och USA (TTIP) som ska underlätta utbytet av varor och tjänster och ömsesidiga investeringar. Det kan vara en bra sak för jobben och tillväxten på båda sidor av Atlanten. Problemet är bara att ingen numera vet vad en amerikansk president kan ”leverera”. Risken är stor att ett eventuellt avtal fastnar i kongressen.
Obama kommer förstås inte helt undan Ukraina, och de säkerhetspolitiska problem som Rysslands aggression mot grannlandet har skapat.
Förmaningar och övertalningsförsök räcker uppenbarligen inte för att stoppa Putin. USA och Europa måste ställa undan avlyssningsapparaterna, bestämma sig för vad de vill och kan göra, och sedan tala klarspråk med Putin om vad det kommer att kosta honom och Ryssland att fortsätta på den inslagna vägen.
Samtidigt måste Europa börja tänka sig en framtid där USA vänder blicken åt annat håll och inte längre är berett att rycka ut och släcka bränder i Europa.
Europa måste skaffa sig kapacitet att på egen hand stå emot påtryckningar, och sedan hålla ihop när fred, frihet och demokrati hotas i vår del av världen. Även om det innebär vissa uppoffringar.