Härom veckan valdes Sverige till medlem i FN:s säkerhetsråd 2017-2018. 134 av FN:s 193 medlemsländer lade sin röst på Sverige redan i första valomgången.
Mot Sverige stod Nederländerna och Italien med sina stora kontaktnät. Det visar vilket oerhört starkt varumärke Sverige är i världen, och valet borde tysta de som gnällt över att informationsinsatsen inför omröstningen blivit dyr och tagit tid från EU.
Regeringen har uppenbarligen hunnit med båda sakerna. Det finns en värld utanför Europa också, och varken flyktingfrågan eller vår säkerhet kan lösas enbart på EU-nivå. Flyktingfrågan är global, med FN som den allra viktigaste aktören.
Säkerheten är också global, och FN:s säkerhetsråd har det yttersta ansvaret för att freden upprätthålls i världen.
Det är helt fel att ställa EU mot FN. EU har en viktig roll att fylla i världen, men är bara en av flera regioner. EU är inte heller medlem av FN. Det kan bara länder vara. Sverige sitter alltså på ett eget nationellt mandat.
EU:s gemensamma utrikespolitik är för övrigt varken heltäckande eller alltid tillämpbar i akuta lägen. Kriser måste hanteras i realtid.
Det finns tillräckligt svängrum för Sverige att ta egna initiativ och att påverka diskussionen i säkerhetsrådet i den riktning vi önskar. Vi har gjort skillnad under tidigare sejourer i säkerhetsrådet (1957-1958, 1975-1976 och 1997-1998), och vi kommer säkert att sätta spår i FN:s agenda den här gången också.
Samtidigt som vi tillvaratar våra egna säkerhetsintressen i ett utsatt läge. En kris i Baltikum kommer direkt upp på säkerhetsrådets dagordning.
Sverige har en tradition av aktivt deltagande i FN och andra internationella organ, och vi har utvecklat stor kompetens på området. Den kan vi använda både för den dagliga diplomatin, och för att lyfta fram frågor som vi betraktar som särskilt viktiga. Utom fred och nedrustning, till exempel jämställdhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, inklusive demokrati.
Det är inte heller uteslutet att Sverige ibland kan få en medlarroll i säkerhetsrådet.
Det kommer inte att saknas frågor på rådets bord. En stor del av Mellanöstern är en krigszon (Syrien, Irak och Jemen), flera länder (Libyen och Somalia) saknar fungerande styre, Nordkorea testar kärnvapen, Ryssland uppträder hotfullt och rustar som för att kunna utkämpa ett större krig.
Den internationella terrorismen undergräver säkerheten, inte minst i Afrika. 65 miljoner människor är på flykt, och trycket måste hållas uppe i klimatfrågan.
Sverige får en rivstart i rådet genom att ta hand om den roterande ordförandeklubban redan 1 januari. Samtidigt tillträder en ny (ännu inte utsedd) generalsekreterare efter Ban Ki-moon. Tillsammans ska de hantera löpande ärenden som sanktioner, vapenvilor och ett 25-tal FN-insatser runt om i världen.
Samma månad svärs en ny amerikansk president (som kan vara Donald Trump) in. I maj väljer Frankrike ny president (som kan bli Marine Le Pen). Isolationism och nationalism hotar FN:s grundvalar.
Vill det sig illa, kan Sverige som medlem i säkerhetsrådet få uppleva dramatiska och destabiliserande omläggningar i den internationella politiken, skärpt samtalston i rådet och allmänt ökad misstro i världen. Det kommer att kräva omdöme och skicklighet av våra diplomater, och en stabil och samtidigt kreativ utrikesledning i Stockholm.
Det är inget lätt uppdrag vi frivilligt sökt och fått. Men vi kan luta oss mot ett bastant förtroende från FN:s medlemmar. Låt oss hoppas att hela Sverige också sluter upp!