Världsekonomin är svajig just nu. De ekonomiska aktörerna skyller på politikerna (”det geopolitiska läget”), politikerna på marknaden. Båda skyller på Kina, som håller på att lägga om ekonomin, från att ha producerat för resten av världen till att använda mer av resurserna för egna behov.
Det gamla dragloket har inte bara saktat farten. Det hackar också betänkligt, när Xi Jinping försöker styra Kinas lilla men arga aktiemarknad, eller få valutan yuanen att röra sig i önskad riktning. Kina medger felgrepp i hanteringen av finansmarknaderna, men försvarar sig med att man studerat hur man gör i USA!
Osäkra konjunkturutsikter, överutbud och långsiktigt vikande efterfrågan har fått oljepriset att rasa, från över 100 dollar fatet 2014 till under 30 dollar.
Härom sistens ville ett amerikanskt raffinaderi ha betalt för att ta emot råolja, som en vecka tidigare kostat 35 dollar. Det fick man backa från, men det lutar åt att ”det svarta guldet” håller på att bli till sand för ägarna. Det kostar ju att ta upp oljan också.
Olja är den produkt som ställt till med mest elände i världen sedan den togs i industriellt bruk för drygt hundra år sedan.
Kampen om oljan har startat krig, vält demokratier, fördärvat miljön och klimatet både vid utvinningen och användningen, och den finansierar fortfarande några av världens uslaste regimer. Flera av dem får nu välförtjänta problem.
Saudierna skulle behöva tjäna 100 dollar fatet för oljan för att hålla igång kriget i grannlandet Jemen, köpa sig inflytande i olika arabiska huvudstäder, betala för sitt missionerande runt om i världen, och finansiera de generösa bidragen till sina egna medborgare. Putin runt 80 dollar fatet för att långsiktigt finansiera sin krigiska utrikespolitik och sina rustningar, och ändå kunna betala pensioner och andra utgifter.
Så långt är allt väl, för att inte säga förträffligt. Om oljeprisfallet leder till att saudierna och ryssarna gör sig av med sina despoter, att rustningarna minskar och att inkomsterna reserveras för angelägna ändamål i stället för att slösas bort på vapen och prestigeprojekt, kan oljan bli en välsignelse i stället för en förbannelse för oljenationerna och världen.
Det gäller även fattigare oljeländer som t ex Nigeria, Venezuela och Brasilien. Oljan har hindrat, inte främjat, utvecklingen i dessa länder, bland annat genom att spä på korruptionen.
Det kan finnas andra nackdelar med ett så lågt oljepris som det nuvarande, t ex för miljön, men dessa kan korrigeras med skatter.
Samtidigt minskar investeringarna i oljesektorn, vilket kan rädda känsliga miljöer, till exempel i Arktis.
Saudierna förklarar kaxigt att de kan leva med det nuvarande oljepriset ”mycket, mycket länge”. Det är pokerspel för att få konkurrenter att ge upp.
Visst, saudierna har stora tillgångar som de kan realisera. Men det betyder minskat inflytande, och förr eller senare måste landets 1500 prinsar börja rätta munnen efter matsäcken.
Det är bra för regionen och världen att de får mindre pengar att spendera.
Låga oljepriser är bra för oss svenskar, för Europa och för flertalet utvecklingsländer och i synnerhet för de fattiga länderna.
För Sverige och Europa gäller det nu att fokusera på investeringar och utökat IT-utnyttjande (”den fjärde industriella revolutionen”), men också på kreativa sociala lösningar. Och vi måste sluta se flyktingarna som en börda för vår ekonomi.
Om vi alla fortsätter att tänka negativt, hamnar vi i den nedåtgående spiral som kallas deflation och lågkonjunktur!