Regeringscheferna i EU hade samlats för att bland annat diskutera hur Europa ska komma ifatt USA på det digitala området. Men samtalet kom att handla mer om USA:s avlyssning av europeiska politiker, däribland Angela Merkel, än om industrifrågor.
Syftet med avlyssningen är uppenbarligen att utöva politisk kontroll av Europa, men det handlar också om industrispionage.
Storbritannien hjälper USA att spionera på det övriga Europa. Enligt tidigare uppgifter levererar även Sverige information från sin signalspaning till USA.
Det förklarar varför Reinfeldt liksom britterna inte ville göra en gemensam EU-framstöt mot det amerikanska spioneriet. Tyskland och Frankrike får ensamma driva frågan i Washington.
Det hela ger en anslående bild av bild av det transatlantiska samarbetets ojämlika natur, Europas undfallenhet mot amerikanska intressen och inte minst EU:s splittring. EU kan inte ens ena sig om att stoppa de amerikanska IT-företagens skatteflykt i Europa.
USA förklarade sig en gång självständigt från Europa. När ska Europa förklara sig självständigt från USA?
Men allra tydligast är Europas splittring när det gäller flyktingpolitiken. Det enda som EU-länderna kan ena sig om är att sätta upp stängsel och hindra människor från att komma till Europa.
Inte ens de fruktansvärda synerna av drunknade barn och kvinnor som försökt ta sig till Europa från inbördeskrigets Syrien eller diktaturens Eritrea tycks göra något djupare intryck på Europas regeringar.
EU:s institutioner gör vad de kan, och politikerna i Europaparlamentet är mycket bättre än sina nationella partier som ängsligt hukar för de nationalistiska vindar som sveper över den europeiska kontinenten, de brittiska öarna och Skandinavien, där Reinfeldts norska partivänner just släppt in det främlingsfientliga Fremskrittspartiet i sin regering.
Risken är stor för att de främlingsfientliga, populistiska, högerextrema och ibland rent av fascistiska rörelser som nu gör sig breda i nästan alla europeiska länder nu får ett genombrott i Europavalen nästa år. Eftersom de också är EU-kritiska, kan det lamslå Europaparlamentet. Samtidigt får de en plattform för att öka sin representation i de nationella parlamenten.
Det får inte ske, och därför är det viktigt att det låga valdeltagandet i EU-valen (ofta under 50 procent; i Sverige 45,5 procent 2009) ökar.
Det kräver att även de stora partierna satsar helhjärtat i de europeiska valen.