Partikonventen i USA utspelades mot en bakgrund av ännu ett stort terroristdåd i Europa och ett militärt kuppförsök i ett viktigt Natoland, Turkiet, där presidenten nu utmanar både Europa och USA genom politiska utrensningar av stalinistiska mått. Och på hemmaplan i USA två blodiga attacker mot poliser och ökande rasmotsättningar.
Det är bara några av de utmaningar som väntar USA:s nästa president, och som bör vägas in i valen av presidentkandidater.
Det gör demokraterna också. Hillary Clinton har både internationell erfarenhet och en inrikespolitisk agenda. Hon är kompetent och måttfull och uppträder med den värdighet som man kan begära av en politiker som ber om förtroendet att leda en nation.
Men hos republikanerna spårade det helt ur denna gång. Valet av den vulgäre casinomiljardären, ultrapopulisten Donald Trump, är ett hån mot USA:s demokratiska traditioner och all modernitet och intelligens som detta land representerar.
Frågan är om det är det republikanska partiet som valt Trump, eller om det är Trump som valt det republikanska partiet som plattform för sitt sjuka ego och sina förvirrade politiska idéer.
Trump är inte den kristna högerns kandidat. Han är inte heller de moderata republikanernas kandidat. Trump är Trumps kandidat, och hans ambitioner går långt ut över att lojalt fungera som partiets presidentkandidat, och sedan vinna eller försvinna.
Trump talar själv om att han startat en ”rörelse” och att ”vi måste gå hela vägen”. Han vill ha ett eget parti, som han kan sätta sitt namn på precis som han gör med allt annat han äger.
Kända republikaner uteblev, och en delstatsdelegation marscherade ut från konventet. Den kristna högerns kandidat, Ted Cruz, vägrade att uttryckligen ge Trump sin välsignelse (”endorsement”) och splittringen är uppenbar.
Men flertalet delegater ser Trump som partiets frälsare, och bakom kulisserna har Cruz´ eget folk arbetat fram en valplattform som vrider partiet ännu längre åt höger i moralfrågor. Samtidigt ställer de sig bakom Trumps egna stolligheter, som t ex en mur mot Mexico.
Det här är tvärtemot de slutsatser som partiets strateger drog upp efter förlusten i förra presidentvalet, och man frågar sig hur en ännu mer extrem immigrations- och moralpolitik skulle kunna bli mer framgångsrik nu.
USA har blivit öppnare och tolerantare under de senaste åren, och minoriteterna har blivit röststarkare. Men det blåser nationalistiska och isolationistiska vindar också i USA.
Republikanerna har bäddat för den här utvecklingen en längre tid genom att låta extremister ta över partiet lokalt. Men också genom bristen på en politisk agenda som kan fånga upp de vita väljare som kommit på efterkälken och som – liksom i Storbritannien – tror att det är immigranternas och minoriteternas fel.
De konservativa politikernas klankande på ”Washington” (respektive ”Bryssel”) har underminerat de etablerade politikernas ställning, och banat vägen för populister som Donald Trump och Boris Johnson.
Men medan Boris Johnson är en rätt oförarglig figur, skulle Trump om han väljs till USA:s president kunna vålla andra länder stor skada. Han uttalande om Baltikum har redan väckt oro hos USA:s allierade.
Det enda som kan rädda USA och världen från några stökiga år, är att demokraterna lyckas med sin mobilisering.
Om Hillary Clinton är ett rött skynke för många republikaner, borde tanken på att en koleriker som Trump ska överta koderna till USA:s kärnvapen nästa år, skrämma iväg desto fler till vallokalerna den 8 november!