Britterna går till val den 7 maj i en politisk miljö som liknar den på det europeiska fastlandet. Två stora partier är inte längre stora nog att ensamma alternera vid makten.
Bara två tredjedelar av väljarna väntas i år rösta på de två största brittiska partierna, mot 96 procent 1951.
Just nu ligger Labour och de konservativa jämsides i opinionsmätningarna, men Labour har den bästa parlamentariska sitsen och ligger därför bäst till för att få regera.
Tvåpartisystemet kollapsade redan 2010, när de konservativa (Tories) under David Cameron fick slå sig ihop med liberaldemokraterna under Nick Clegg för att få ihop en majoritet.
Nu slår väljarna undan benen för liberalerna, samtidigt som de konservativa trycks tillbaka av Labour och jagas av uppkomlingen Ukip (United Kingdom Independence Party) under Nigel Farage.
Mandatmässigt betyder Ukip inte så mycket – Farage som inte ens är säker på att vinna en plats i parlamentet själv ser ut att få en handfull platser. Mer ger inte Ukips cirka 14 procent av rösterna med det brittiska valsystemet.
Det som framför allt rör till det parlamentariska läget är att det regionala SNP (Scottish Nationalist Party) kliver in på riksscenen.
De skotska nationalisterna förlorade folkomröstningen om självständighet för Skottland, men väljarna stannade hos nationalistpartiet, som under sin nye formidable ledare, Nicola Sturgeon, ser ut att erövra huvuddelen av de skotska platserna även i det brittiska parlamentet.
Det går nästan helt ut över Labour – de konservativa har bara ett mandat i Skottland.
Det berövar Labour en annars möjlig egen majoritet. Sturgeon lovar visserligen att stödja en Labourregering, om SNP konsulteras, men det är ett giftigt stöd för Labour.
Dels skulle man överge det skotska Labourpartiet, dels riskerar man att utsätta sig för attacker från de konservativa för att låta skottarna få för stort inflytande över engelska angelägenheter.
Nationalismen blommar till och med inom det gamla Storbritannien år 2015!
Sakpolitiskt står Labour och SNP varandra rätt nära, och ter sig som en naturlig konstellation i parlamentet efter valet.
SNP motsätter sig de konservativas nedskärningar och står i vissa frågor till och med till vänster om Labour. De kräver till exempel att Storbritanniens avskräckande kärnvapen skrotas.
Tillsammans skulle Labour och SNP enligt The Guardian få 326 platser i parlamentet, dvs hälften plus en av de 650 platserna i parlamentet. Men Labour kan också räkna med stöd från de gröna och ett walesiskt parti, och troligen även liberalerna, varav många lär vara glada att få krypa ur högerburen.
De kommer i så fall att ingå i en koalition med Labour, medan SNP står utanför regeringen.
De konservativa måste göra en rejäl framryckning under de sista veckorna för att inte få en majoritet emot sig i parlamentet. De trodde att de kunde skrämma väljarna med ekonomiskt kaos om Labour tar över, och utmåla Labourledaren Ed Miliband som svag och oduglig.
Men väljarna verkar mer oroliga för vad som händer med ekonomin om de konservativa drar igång ett utträde ur EU, och vad som döljer sig i finansminister Osbornes bebådade nya sparpaket om 12 miljarder pund.
Det hjälper knappast att Cameron nu försöker lägga om kursen, lova klämma åt rika skattesmitare, bli medkännande och värna det populära nationella sjukvårdssystemet, NHS. Där har Labour betydligt större förtroende. Inte heller kampanjen mot Labourledaren har lyckats.
Som det nu ser ut, kommer Storbritanniens näste premiärminister att heta just Ed Miliband.